En kris en kris

Alltså. Mellan 100% studier, 50% jobb, 100% bebis hemma och 90% stora barn hemma är det fakiskt inte mycket tid till vare sig sociala medier eller blogg, om än Instagramkontot används mest. Det är lite väl mycket att göra och jag är en medioker sjuksköterska, en medioker mor, en medioker sambo och en medioker student pga detta.

Vidare lider jag av en existensiell kris och det är väl pga den som jag tagit på mig 100% studier I guess. Jag gjorde samma när jag hösten 2014 var GALET trött på att vara hemma en period, då började jag plugga en vidareutbildning. Sen dög inte den, jag hann helt enkelt inte med riktigt, och så tog jag timvikariejobb november 2015 och fann det roligare med pengar än studier och så blev jag gravid igen och nu står jag här med studier, ettåring och jobb, igen. Jag tar mig liksom ingenstans. Jag kutar bara runt som en yr höna med tusentals planer men ingen förmåga att färdigställa det jag påbörjat.

Krisen då? Vad består den i? Jo men serrö. Här har jag definierat mig som mor och enbart mor i närmare fem år och så är mitt yngsta barn plötsligt "stort" plus att jag idag tjänar mer än la sambo vilket innebär att det är mer rimligt att jag arbetar medan han är hemma. Jag kämpar dock på med min sociala ångest á la gåva från förlossningsdepressionen så att jobba mer än jag gör just nu är uteslutet, men jag tänker inte söka för det. Jag är föräldraledig helt enkelt.  Jag har liksom ingen tillhörighet mer. Jag är inte hemma-mamma mer, inte heller heltidsarbetar jag och är en del av den världen. Jag är inte förstagångsförälder så när jag på riktigt ska lyssna på en förälder (papporna är i farten nu pga ska skola in i vår) som är orolig över att hen gett 10-månadersburken till sin 8-månaders känner jag mig lätt uttråkad och eftersom vi inte heller skolar in i vår som "alla andra" är jag inte heller del av det samtalsämnet på öppna förskolan. Jag är inte heller en förskolemamma pga har barnen så få timmar på förskolan, de går knappt 20 timmar per vecka och all ära till pedagoger men förskolan är inte mina barns liv. De är där pga avlastar mig. Vid utvecklingssamtalet fick jag flera gånger påpeka att jag inte är jätteintresserad av deras bedömningar av hur mina barn fungerar i sociala sammanhang, jag har liksom sett dem i sociala sammanhang varje dag under hela deras livstid... Men det var kul att höra att barnen verkar ha roligt, nåt de också säger hemma.

Så jag glider mest bara runt just nu och är stressad. Stressad över att inte riktigt ha tid att göra fantastiska skolarbeten, stressad över att det är rätt rörigt på jobbet (och en situation som uppstått hemsöker mig), stressad över att mitt hem faller samman runt mig men jag prioriterar att göra halvdana skolarbeten och noll hushållsarbete. Stressad över att det är SÅ trist att bara ha ett barn hemma på dagarna... Hon kväver mig! Snart är det jul också. Herregud. Och jag vill göra om mitt hem. Det är liksom bara liiiiiiite mycket just nu.

/My

Min lugna start blev olugn

Ja vad ska man säga? H E R R E G U D R U N.

Gjorde ju min första arbetsdag i torsdags och den gick inte lugnt till. Inte heller fredagen blev lugn. Ja men lördag! Lördag måste ju vara lugn, helg och allt. Eh nej. Det började med att en timvikarie inte kom till jobbet alls. Hen hade faktiskt tackat nej till passet men blivit bokad ändå - kommunikationsfel. Så... En hel avdelning var en man kort (det betyder att en individ behöver jobba ensam). Och så jag som gör första dagen helt ensam på huset alltid tre steg efter rutiner och allmänt stök. Det tar sin lilla tid att lära känna närmare 60 individer samt den personal som arbetar närmast dessa. Jag vill känna och veta. Det är sjukt svårt att få ett samtal om någon med kramper som man inte ens vet grundsjukdomar på, eller vilka läkemedel hen har.

Som reaktion på att mamman var borta hemifrån slutade trean att sova på natten. En gång tidigare har hon nattats utan mig och nu plötsligt blev det fyra dagar i princip på raken. Hallelujah. Natten till måndag mådde jag illa och kunde knappt tänka, kroppen var seg på ett märkligt sätt, så la sambo fick ta med sig barnet och gå. Det gick inte mer. De stora fick stanna hemma från förskolan pga att jag inte orkade kliva upp klockan sju när jag somnade vid sex... Väntad reaktion. Men den var tung. Jag har inga reserver mer. Ettan väckte mig vid 9:30. Hur länge han och tvåan varit vakna då vet jag inte men jag tackar stjärnorna för två fantastiska små som går att lita så på, ja och så en enormt knarrig trappa som hade skvallrar DIREKT om dom provat gå ner  (jag hörde dom hela tiden i bakgrunden men kunde få somna till då och då).

Utöver nystart, lite (varenda en) kaosiga kvällar och allmän trötthet så blev folk på jobbet sjuka. "Kan du komma in tidigare?" blev frågan och jo vars. Det kan jag väl. 10-21:15 blev ett pass. Jag hade så ont i mitt bäcken av allt promenerande att jag inte kunde sova sen = ÄN tröttare. Min kropp är inte helt okej sedan förlossningen ännu. När frågan dagen efter kom om jag kunde flytta ännu ett pass och jobba 12:45-21:15 ville jag gråta. Och jag grät sen. Men jag tog passet, dock kortades det ner. Jag kommer dock tänka mig för mer nästa gång. Jag har inte sett mina barn sedan i fredags mer än några timmar per dag och det är sjukt, onormalt. Inget för mig. Ja just. Och så har jag blivit antagen till två kurser... En i Geriatrik och en i bemötandet av äldre med kognitiv nedsättning. Båda kurserna startade 6/11. Jag ligger efter, redan (blev antagen igår). Båda kurserna är dock bra att ha för mitt jobb tänker jag.

(null)

Nu är jag ledig från jobb i mer än en vecka framöver och med tanke på mitt dunkande bäcken och mina ömma fötter så är det enormt skönt. Det här sista passet har varit helt okej förutom förväntan att lösa problem större än möjligt kvällstid. En förväntan både från annan personal samt från mig. Jag vill ju att saker ska bli bra... Jag önskar aldrig göra om dessa sex dagar dock.

/My

Den osociala tiden

Först får vi barn, och vi som inte använder barnvakt ur den aspekt att  vi får egentid innan barnen säger till själva blir låsta. På det ammar jag = än svårare att komma iväg. Och nu ska vi jobba om varandra... Det blir inte mycket av varken vuxenliv eller egentid.

Trean ska ju vara hemma i minst tre år, är tanken. Eftersom vårdnadsbidraget inte längre finns måste vi deltidsjobba båda två - han tjänar mer på helger och jag tjänar mer på vardagar. Allt för att kunna klara oss ekonomiskt. Tyvärr straffas vi med sänkt SGI båda två men vad göra? Skola in vår bebis är uteslutet. För det är där skon klämmer mest. Med vårdnadsbidraget var vår SGI skyddad, det är den inte längre. Och med den ytterst löjligt låga slant vi fick i bidrag för att bespara kommunen den extremt mycket högre förskoleostnaden för vårt barn kunde vi ha betalat farfar för hans tid när han/om han kan ha trean några av de dagar vi båda ska jobba (för att få vara lediga tillsammans mer och tjäna mer pengar) , men det går inte heller längre. Så vi får jobba om varandra, och hoppas att vi håller som familj ändå.

In ramlar önskemål om att ses från vänner. Men det går inte. Jobbar jag inte har jag barnen. Jobbar inte han har han barnen. Jag jobbar obekvämt, likaså han. Det finns inga fria kvällar och inga fria helger. De fyra dagar per månad då vi är lediga tillsammans behöver vi ju dels vara tillsammans och dels deala med allt en inte kan göra när en har tre barn i hasorna hela tiden. Ja, även om det är få saker vi ser som hinder bara för att vi har barn så är dom svåra att ha med överallt ändå.

(null)

Det enda vi vet är att det är värt det. Ettan, tvåan och trean ska så långt det går slippa långa dagar på förskola, framför allt med det nu föreliggande hotet om skolplikt i förskoleklass för vår etta. De ska så långt det går vara med oss och betyder det att vi får slita som djur med både relation, hushåll och ekonomi så är det så. Vi är ju helt 100% eniga om att detta är rätt för oss vilket såklart gör det lättare att harva på. Summan av slitet är ju att vi lever som vi vill, på något sätt. Barnen får vara hemma med någon av oss. Och vadå? Har vi klarat 12 månader mellan barnen, förlossningsdepression, kolik och första året med tredje barnet så klarar vi allt. Det är väl så en får se det! Nu ska vi bara klara den uppförsbacke vi fortfarande inte vet om vi måste klättra upp för eller ej.

Ny fas i livet inledd.

/My