Somliga lär sig aldrig

"Nu lägger jag lillasyster där uppe (övervåning) och kommer ner sen. Kan ni vara tysta nu så hon får sova så kan vi hitta på nåt sen? Okej?".

 
Hon hinner nästan somna, sen har dom väckt henne. Så går det en tid där jag enbart och uteslutande söver henne utomhus eftersom hon konstant väcks av sina bröder inomhus, sen provar jag igen. Exakt samma ord och hon hinner näääästan somna innan dom väcker henne, igen. Väckningssättet är lite olika men oftast handlar det om att dom slåss där nere och ska involvera mig i slagsmålet. Då dundrar dom upp för trappan och skriker och hojtar osammanhängande saker om nån som slog här, ramlade där och är ledsen dit. Båda pojkarna har något sorts behov av att hela tiden berätta för mig om saker jag totalt struntar i. Trean får sällan sova ostört när bröderna är hemma. Dagarna dom är hemma är hon mest ledsen, hon är trött helt enkelt.
 
Hoppet är det sista som lämnar en småbarnsförälder. Jag vet inte om vi egentligen är helt dumma i huvudet eller bara positiva? Vi tror att inatt blir natten vi får sova åtta timmar ostört varenda natt, i flera år, trots att det aldrig händer. Vi tror att just den här frukosten/lunchen/middagen kommer att bli bra. Barnen kommer att sitta fint, äta lugnt och jag själv kommer inte behöva kasta i mig maten samtidigt som jag springer upp och ner från stolen jag försöker sitta på eftersom alla ska ha olika saker hela tiden, och sen få kramper i magen i flera timmar efteråt! Men det sker aldrig. Vi tror att idag är dagen vi kan sitta och pyssla/se en film/fika/leka tillsammans när bebisen sover för just idag kommer ingen att väcka henne - dom har ÄNTLIGEN lärt sig! Men det blir inte så. IDAG ÄR DAGEN BARNEN INTE KOMMER ATT KISSA NER FEMTON PAR BYXOR VAR! Okej. Jag bestämde precis att vi är idioter... Läs om senaste stycket. Det är så tydligt hur korkad man är!
 
Den 8/6 går barnen på sommarledighet ända fram till minst 21/8. Det innebär att det är en hel del veckor detta år som trean alltså inte kommer att få göra sin dagsömn ostört på. Det spelar faktiskt ingen roll vart jag lägger henne, dom finner ett sätt att väcka henne på ändå. Är hon utomhus kastar dom saker på vagnen, skriker eller springer in i den själva. Är hon inomhus slåss dom, kommer in för att prata om nåt, skriker, ska ha nåt från rummet hon är i eller valfritt scenario som stör henne. Bästa är dock när hon sover utomhus och dom är inomhus men dom ÄNDÅ väcker henne genom att vråla genom ett öppet fönster eller "bara skulle kolla en grej" och öppna altandörren samtidigt som dom tappar ett bowlingklot i golvet (typ).
 
Att vara yngst av tre är helt enkelt = att vara dömd till evig trötthet. Att vara småbarnsförälder är = att vara dömd till hopplöst hopp, och sömnlöshet.
 
/My