Ett tu tre!

Eftersom det nu då blir en sorts "nystart" på den här bloggadressen får jag kanske påbörja skrivandet här med någon sorts nystart också då. Vi kör såhär, nåt jag ändå tänkte göra, men i en annan version, på den ilskna;

 

Ettan är idag fyra år gammal. Han är hästlängder ifrån det barn han en gång var. Ettan är inte längre introvert eller blyg utan snarare en väldigt social och framåt unge, han totalt exploderade mellan tre och fyra års ålder. Han började förskolan i februari i år och har där tagit sin plats, han trivs och pratar mycket om sina pedagoger. Han pratar även om de andra barnen. Vad ettan ännu bär spår av från den han var som bebis är att han fortfarande är känslig för intryck och andras känslor. Detta gör ettan till ett perfekt offer för barn som är, jag vill egentligen inte säga elaka men en del barn är fan elaka. Han är lätt att frysa ut. Han tar inte plats och han försvarar sig inte, på gott och ont. Jag har hellre en unge som fryses ut än en som fryser ut, faktiskt. När sånt händer pratar vi om att en del barn inte får hjälp av föräldrar/vuxna när det kommer till att bete sig, att en del barn helt enkelt inte förstår hur man gör. Ja, vi säger också att en del barn helt enkelt är elaka barn som inte heller vill lära sig hur man är en bra kompis och att barn som gör en ledsen inte är barn man behöver leka med. Komplicerat såklart men mina barn ska varken behöva ta skit, uppfostra andra barn eller behandla andra barn som skit. Ettan är fortsatt en nörd i att det han intresserar sig för just nu är det enda vi pratar om. Tåg är ämnet idag. Gräsklippare hänger såklart med men tåg är liksom the shit just nu. Vi läser tågböcker, ser filmer om tåg och åker tåg. Vi är stammisar på Spårvägsmuseumet och är det nåt du undrar över kring just tåg, specifikt ånglok, så kan jag säkerligen hjälpa dig. Tyvärr lär ju jag mig massor om tåg också. Ettan har enorma problem med att lyssna när andra säger ordet "nej". Det kanske är ett generellt problem för alla barn, fyraåringar, men det kan försätta honom i lite knepiga situationer - som då hans gudsyster till slut helt enkelt klappar till honom för att han inte lyssnar när hon skriker nej. Vi försöker med all kraft vi har att få honom att förstå hur viktigt det ordet är, att han inte får röra någon annan/göra saker mot någon annan som denne inte vill. Han är pojke som ska bli man (om det nu är så det blir), män generellt är ju dåliga på ordet nej. "Okej" för en fyraåring. Olagligt för en 24-åring, 34-åring osv osv. I övrigt är ettan fortsatt en ganska klok unge som funderar mycket, diskuterar mycket och är omtänksam.
 
Tvåan är... Ja. Förutom att han är tre är gammal idag så är han tuff att ha att göra med. Han är en känslomänniska som är lika arg som glad, enkelt beskrivet. Även han började förskolan i februari i år, på samma avdelning som sin bror, och även han verkar trivas. Han säger i alla fall inget annat men när båda barnen får välja väljer som alltid hemma först. Min tvåa är en missförstådd och klämd individ, vilket mest troligt är orsak till alla konflikter vi har med honom. Det är en spexig clown med ENORMT behov av fysisk aktivitet. Han är mer motoriskt utvecklad än de flesta i hans ålder, även en del med några år till på nacken, och utför en hel del ganska avancerade (och livsfarliga) övningar. Han är som mest harmonisk efter en dag med klättring, gympa, hopp och spring. Vi ska se hur han trivs med Parkour här framöver... Tvåans intressen är svåra att avgöra då han ofta gillar (säger sig gilla) det hans bror tycker om. Det som skiljer dom åt lekmässigt är dock att tvåan oftare tar hand om och sköter om dockorna i hemmet. Han är också otroligt kramig, vill fortsatt sova nära och sitta i knä. Han suger åt sig när vi är hud mot hud, han efterfrågar ofta hud mot hud. Tvåan är, och har alltid varit, social och har precis börjat leka MED andra men glider forfarande gärna iväg i ensamlek. Han är också omtänksam men inte alls speciellt uppmärksam, ett drag som ettan dock begåvats med. Min tvåa lever liksom i en egen liten värld som man oftast behöver hämta honom ifrån för att få kontakt. Det är en genombusig ganska oseriös och lättsam individ, som sin far, men blir det fel så blir det JÄTTEfel och vi kan ha en skrikande arg individ resten av dagen. Vi har ännu inte (på över ett år) riktigt listat ut exakt vad som blir fel. Att han behöver mer uppmärksamhet klämd mellan en storebror och lillasyster det vet vi i alla fall. Tvåan har enorma problem med auktoritärer - säger man till honom att han SKA göra nåt så får man en vägg tillbaka och inte vilken vägg som helst utan en som skyddar allt världens guld med en armé framför. No can do. Man behöver vara lite "smartare" när man samtalar med tvåan. Han kan själv, vilket är ett fenomen som beskriver honom som bäst. "Kan själv" är helt enkelt hans grej.
 
Trean då. Nytillskottet sedan denna blogg avslutades. Hon är än så länge väldigt liten, sju månader, men oerhört lycklig! Där ettan alltid skrek och var ledsen och tvåan alltid gnällde är trean alltid bara glad. Hon ÄLSKAR sina bröder, ettan främst. Hon är lite rädd för tvåan som lätt kan bli för hårdhänt i all sin kärlek. Varför hon valt ettan i första hand vet vi inte. Vi vet bara att hon ett dygn gammal på BB vände huvudet efter hans röst och att hon fortsatt idag följer hans rörelser mest. Likt sina bröder lärde hon sig sitta mellan fem-sex månaders ålder men olikt sina bröder är det också det enda hon motoriskt "kan". Ja förutom övar pincettgrepp och sånt. Hon varken ålar eller kryper, eventuellt att hon har börjar försöka ta sig iväg men det är knappt. Jag har, likt alltid med bebisar, haft. brått med att hon ska utvecklas men nu när hon sitter är jag rätt nöjd. Hur jag ska hinna med en krypande bebis och två barn till är en gåta. Men det lär lösa sig, som alla andra gåtor so far. Trots en lycklig själ är det en bestämd dam som vet vad hon vill och inte vill och hon har starka röstresurser när hon behöver. Det är ingen bebis som "bara hakar på", snarare tvärtom. Hon tvingas dock haka på, alternativen är få. Hon helammar, vi samsover och hon bärs vid minsta pip. Hon sover bäst i vagnen dagtid (sövs där vilket suger när det regnar ute) och nattetid ammar vi olika många gånger, men generellt är hon den av alla bebisar jag haft som sovit "bäst". Trean är en mammig bebis som redan vid 2,5 månads ålder visade tydligt vart hon ville vara. Det har varit tungt att så tidigt behöva bli "ensamstående" med en bebis men vi har inte haft andra alternativ, att tvinga henne i famnen på sin far, eller annan människa, är helt uteslutet. Det är inte vår föräldrastil. Hon kommer att ty sig till andra också när hon väl är redo. Vi får se vem hon blir helt enkelt.
 
Bild på trean från en tid tillbaka. Jag kommer att vara restriktiv med bilder på barnens ansikten.
 
 
/My