Bakmor

Innan jag fick barn trodde jag verkligen att jag skulle vara en såndär hellyllemorsa som bakade, gjorde egen barnmat och hade allt i glasburkar eftersom plast dödar barn och är allmänt livsfarligt. Jag är på riktigt, jag hade verkligen den planen! Sen kom en förlossningsdepression ivägen, en till graviditet, ett till barn alldeles för tätt inpå det första barnet och plötsligt är det första barnet fyra år och nu är det tre barn och och och... Jag har helt enkelt annat för mig än att baka och göra egen barnmat.
 
Trean vill dock inte äta... Eller hon är intresserad av mat och smakar på allt men hon vill inte matas (precis som dom andra två) och hon ÄTER inte, hon bara smakar. Det är väl egentligen okej men jag tänkte få jobba lite, och få komma iväg med mina andra barn utan henne för att göra saker. Jag letar helt enkelt efter alla sorts möjligheter att få henne att äta. Förutom att komma iväg på annat vill jag också själv äta, alltså sitta ifred vid matbordet utan en bebis som vevar med armarna och skriker för att hon ska vara i mitt knä hela tiden. Jag behöver sysselsätta henne en stund vid måltiderna. Då dök Grötpinnar upp! Tydligen är detta en BLW-grej och jag är ju all for BLW (men har kört mest med samma mat vi andra äter) så det passar väl oss perfekt! Jag har också en hel kartong med Sempers jävla Havregröt från fyra månader i ett skåp som trean totalt ratar så why not liksom? Körde helt enkelt deras recept.
 
20 minuter är alldeles för lång tid i ugnen när jag gjorde i alla fall. Första plåten blev svart efter 15 minuter.
 
Jag gjorde en sats med vanillinsocker, en med kanel och en enligt recept. GUDOMLIGA tycker jag, men då ska ni veta att jag också älskar majskrokar (ja precis dom du tänker på, dom helt utan smak som din bebis kladdar all over) så mina krav kanske inte är så höga när det gäller barnmat...
 
Till och med degen/smeten var god!
 
 
Jag tänker att även om trean ratar dom så fick dom bra betyg av både ettan och tvåan, ettan älskade de som smakade kanel och tvåan de som smakade kardemumma (makejumma som det egentligen heter), vilket gör att vi då i alla fall har ett smidigt och enkelt mellanmål att ta med som inte är helt onyttigt (även om jag gärna skippar gröten men i den är ju en del mjölkpulver och grejer så den kanske behövs ändå?). Alltså, förutom havregrynen, bakpulvret, oljan (kan ju ta annat fett) och gröten är ju receptet samma recept som bananpannkakor med smak så... Det går ju även att göra sådana, I guess. Ja ni hör ju. Jag är inte direkt en bakmor!
 
MEN till min glädje gillade alla barn dom, och även en del vuxna. Trean, som dom är gjorda för egentligen, satte dom i halsen. Men i alla fall. Då kan man lura barnen att man bakat godsaker!
 
/My

Kommunikationsproblem

Jag: Du får inte slåss. Om du slåss igen får du gå härifrån. Då får du inte vara med och leka med oss mer. Okej?

 

Tvåan: Okej.
 
Jag: Så. Vad händer om du slåss?
 
Tvåan: Jag vet inte.
 
Jag: Om du slåss får då gå ut. Då får du gå till ett annat rum. Du får inte vara med längre. Okej?
 
Tvåan: Okej.
 
Jag: Så... Vad händer då om du slåss?
 
Tvåan: Jag vet inte.
 
Jag: Men jag sa ju nyss! Lyssnar du inte?
 
Tvåan: Jo.
 
Jag: Om du slåss får du inte vara med! Då måste du gå härifrån!
 
Tvåan: Okej.
 
Jag: Vad händer då om du slåss?
 
Tvåan: Jag vet inte.
 
 
Jag gav upp där. Men det kan ju finnas en förklaring till våra konflikter. Jag är uppenbart sjukt otydlig! Jag borde kanske frågat "Vad måste du göra om du slåss igen. Tror dock inte det hjälpt så värst mycket.
 
/My

Somliga lär sig aldrig

"Nu lägger jag lillasyster där uppe (övervåning) och kommer ner sen. Kan ni vara tysta nu så hon får sova så kan vi hitta på nåt sen? Okej?".

 
Hon hinner nästan somna, sen har dom väckt henne. Så går det en tid där jag enbart och uteslutande söver henne utomhus eftersom hon konstant väcks av sina bröder inomhus, sen provar jag igen. Exakt samma ord och hon hinner näääästan somna innan dom väcker henne, igen. Väckningssättet är lite olika men oftast handlar det om att dom slåss där nere och ska involvera mig i slagsmålet. Då dundrar dom upp för trappan och skriker och hojtar osammanhängande saker om nån som slog här, ramlade där och är ledsen dit. Båda pojkarna har något sorts behov av att hela tiden berätta för mig om saker jag totalt struntar i. Trean får sällan sova ostört när bröderna är hemma. Dagarna dom är hemma är hon mest ledsen, hon är trött helt enkelt.
 
Hoppet är det sista som lämnar en småbarnsförälder. Jag vet inte om vi egentligen är helt dumma i huvudet eller bara positiva? Vi tror att inatt blir natten vi får sova åtta timmar ostört varenda natt, i flera år, trots att det aldrig händer. Vi tror att just den här frukosten/lunchen/middagen kommer att bli bra. Barnen kommer att sitta fint, äta lugnt och jag själv kommer inte behöva kasta i mig maten samtidigt som jag springer upp och ner från stolen jag försöker sitta på eftersom alla ska ha olika saker hela tiden, och sen få kramper i magen i flera timmar efteråt! Men det sker aldrig. Vi tror att idag är dagen vi kan sitta och pyssla/se en film/fika/leka tillsammans när bebisen sover för just idag kommer ingen att väcka henne - dom har ÄNTLIGEN lärt sig! Men det blir inte så. IDAG ÄR DAGEN BARNEN INTE KOMMER ATT KISSA NER FEMTON PAR BYXOR VAR! Okej. Jag bestämde precis att vi är idioter... Läs om senaste stycket. Det är så tydligt hur korkad man är!
 
Den 8/6 går barnen på sommarledighet ända fram till minst 21/8. Det innebär att det är en hel del veckor detta år som trean alltså inte kommer att få göra sin dagsömn ostört på. Det spelar faktiskt ingen roll vart jag lägger henne, dom finner ett sätt att väcka henne på ändå. Är hon utomhus kastar dom saker på vagnen, skriker eller springer in i den själva. Är hon inomhus slåss dom, kommer in för att prata om nåt, skriker, ska ha nåt från rummet hon är i eller valfritt scenario som stör henne. Bästa är dock när hon sover utomhus och dom är inomhus men dom ÄNDÅ väcker henne genom att vråla genom ett öppet fönster eller "bara skulle kolla en grej" och öppna altandörren samtidigt som dom tappar ett bowlingklot i golvet (typ).
 
Att vara yngst av tre är helt enkelt = att vara dömd till evig trötthet. Att vara småbarnsförälder är = att vara dömd till hopplöst hopp, och sömnlöshet.
 
/My