Syskonen

Hon är bara sju månader men jag är redan nu så sjukt glad över att vi prioriterar tid tillsammans före nåt annat. Att se henne tillsammans med sina bröder, och att se dom med henne, är som mjuk bomull över allt ont i världen.


Det börjar redan innan bröderna vaknar. Trean vaknar oftast först, efter oändliga timmar av snurrande i sängen. Sedan letar hon, och ropar hon, på dom. Hon gör ett speciellt läte som är för dom. Är dom i sängen kämpar hon med näbbar och klor för att ta sig fram till dom, är dom inte där tittar hon mot dörren till sovrummet - där dom brukar komma in. Leker lite, och tittar. Klättrar mot sängkanten med ögonen fästade vid dörren.

Tvåan ropar ofta "mamma!" när han vaknar och när hon hör det ljudet hoppar hon rakt upp, tjuter till och klättrar sen på mig. Hon gör sig liksom redo på nåt sätt, är spänd i hela kroppen och andas fort medan hon håller hårt i mig. När han väl kommer in sprattlar hon och tjuter av skratt. Han behöver inte ens titta på henne, hon är asglad att se honom ändå. Tvåan står för rent bus, det är vad hon "använder" honom till och vad dom gör. Dom busar. Ettan vaknar och kommer smygande. Hon sträcker armarna efter honom när hon ser honom. Han står för trygghet och mys. Dom kan också busa ihop men dom har utöver det en djupare relation än så. Ettan har sedan trean föddes ALLTID myst och kramats med henne, haft "morgonmöte", innan dagen börjar. Det väntar hon idag på ska ske.

Det här är nåt ettan och tvåan aldrig hade. Ettan var 12 månader när tvåan kom och ärligt var inte tvåan favoritpersonen i ettans liv just då. Deras relation utvecklades på ett helt annat sätt i och med att ettan mognade. Självklart var tvåan glad i ettan, och ettan hade inget emot tvåan heller men det här samspelet som dom stora har med sin lillasyster idag fanns ju såklart inte. Det var ettan för liten för. Däremot har ju ettan och tvåan en relation till varandra i och med så tätt födda som trean aldrig kommer att dela med dom. Hon är en sladdis, lite utanför.

Jag fullkomligt älskar att se dom leka. Jag fascineras av sättet en så liten bebis som trean ändå är söker sina syskon på. Hon ropar på dom när dom går... Jag känner i hela hennes kropp att hon så gärna vill följa med dom, vara där dom är och att dom ska se henne. Dom enda människor som får henne att skratta från tårna är just bröderna bus. Till mig smågarvar hon lite, med dom TJUTER hon av skratt. Sådär som bara bebisar kan. Jag älskar också att se hur dom tar hand om henne. Stoltheten när dom visar upp henne för andra. Tvåan visar en omhändertagande sida som är rätt skön att se, den tyder ju på att han inte är helt förlorad (mycket tungt barn att ha att göra med ibland). Jag är helt enkelt glad över att dom har varandra. Det har klart varit värt att bära tyngden av graviditet och ångest för detta och nu vankas minst 10 veckor av tillsammans VARJE dag. Under dessa veckor kommer lillasyster att börja krypa, kanske till och med gå. Vi har pratat en del om att hon kommer att bli jobbig för dom då... Ska bli spännande att se!

/My