Siesta

Jag har passat på att varenda dag sedan la sambo gick på semester och vi varit hemma sova en stund med trean på dagen. Så. Jävla. Skönt. Och definitivt är jag värd det.


Igår låg vi tätt ihop i 2,5 timmar. Hon suger på mig ungefär hela den tiden men jag lyckas slumra iväg i alla fall. Idag låg vi lika länge... Det är ganska lyxigt och också nåt som annars bara är för första barnet. Jag hade ju "turen" att ettan och tvåan föddes så tätt så vi sov ju ofta lunch ihop alla tre, varenda dag i 18 månader faktiskt. Och nu, tack vare förskola och la sambo, får trean lite av den varan med.

För mig är det viktigt att sova tillsammans. Vi är hud mot hud, vi varvar ner. När barnet blir äldre småpratar vi och går igenom dagen tillsammans, kanske klurar på framtiden ihop. Läser böcker, håller handen och bara är. Dagarna kan ju vara rätt hektiska och ibland när man inte gjort annat än bråka med varandra är det en perfekt avslutning. Jag saknar att sova med mina söner men trean måste bli än lite större innan vi alla kan sova ihop igen. Just nu är det trean och jag, och så pappa med boysen. Lite halvtråkig uppdelning men det är en kort period av ett förhoppningsvis långt liv - och på inget sätt en risk för vår sammanhållning, kärlek eller familj. Snarare tvärtom. Alla får trygghet, alla får sömn. Sömnbrist är en rejäl riskfaktor. Vi minimerar den.

Nej. Jag längtar verkligen till min siesta med trean imorrn! Verkligen dagens höjdpunkt!

/My