Separationsångest hos mamman

Hon är ju 7,5 månader nu, eller nåt liknande. Fyller åtta månader den 28/6. Hon är på G att börja krypa, står där på alla fyra och gungar för att antingen åter sätta sig, ramla platt på ansiktet eller glida ner på magen och bli förbannad. Hon är också på G att resa sig mot saker, vilket resulterar i konstanta blåmärken.

 

Det är så häftigt när jag tänker tillbaka på det, att tvåan stod själv utan stöd nu, alltså reste på sig från krypande/sittande utan att ta stöd av nåt, och började ta sina första steg. När jag tittar på trean är det ju helt bisarrt! Men han gjorde det. Han gick vid åtta månader... Jag förstår inte hur jag inte då kunde fatta hur overkligt det var men jag hade ju en 1,5-åring samtidigt. Jag hann väl inte fatta I guess. Åter till trean dock;
 
Tvåan 7-8 månader "gammal".
 
Utöver att försöka krypa, vilket jag gärna ser att hon sparar till hösten pga kommer bli ett helvete på stranden i sommar om hon gör, och ställa sig upp så pratar hon annorlunda. Mycket dididi-ljud, pruttar (spott med andra ord) och fler komplicerade ljud än bara dada och mama. Det märks att språket utvecklas helt enkelt. Hon är också mer med på så sätt att hon tydligt ska med syskonen när dom springer runt samt att hon medvetet letar saker hon tappat bort. Exempelvis letar hon sina bröder bakom hörn när dom springer iväg, ser jätteroligt ut! Okej, hon har inte tappat bort dom men hon förstår mer och mer att saker existerar trots att dom inte syns. Hon ropar, skriker, efter bröderna och har närmre och närmre till skratt när hon ser dom. Hon har en helt annan sorts medvetenhet i uttrycket idag än för bara en månad sedan, det går fort helt enkelt.
 
När trean är trött markerar hon det genom att klösa, slita och dra i mig. Hon suger gärna på min haka och låter på ett speciellt sätt, det är ytterst sällan jag missar hennes signaler. Vi kör på med sömn 3-4 gånger per dag (igår bara två då hon sov tre timmar på eftermiddagen - halleluja). Vi helammar fortfarande och efter upptäckten att hon blir så hård i magen att hon blöder när hon bajsar tar vi det än lugnare med matintroduktionen. Blir ett samtal till min chef i veckan om att jag kommer att behöva amma på jobbet. Jag är glad över att jag kan hjälpa henne att bajsa på toaletten i alla fall, definitivt mer effektivt för henne än i blöjan. Och jag är glad över att min arbetsplats ligger 200 meter hemifrån, typ (kan inte hur långt en meter är så ta det med en nypa salt).
 
Såklart är hon fortfarande mammig och hon trivs väldigt obra med att lämnas, så som sig bör för en sjumånaders. Hon visar tydliga tecken på trygghetsarbete in the making då hon har full koll på vart jag eller pappa, för visst blir hon ledsen numer även när han går, är. Som ett exempel ur en skolbok om anknytningsutveckling. Hon kan sitta och leka med en leksak för sig själv men kolla upp åtskilliga gånger för att se att jag eller hennes far sitter kvar. Hon letar oss när hon är i famnen på andra och hon hoppar mellan oss för att liksom prova att se om vi förstår vad hon vill, och om vi svarar på hennes signaler. Vi kommunicerar helt enkelt för fullt! Perfekt tidpunkt att nu vara hemma tillsammans med henne - lyxtid att knyta an med oss alla! Hon kommer nästan vara 10 månader gammal innan pappa återgår till jobb och bröderna till förskolan.
 
Själv bävar jag inför arbetsdagen. Det må vara perfekt tidpunkt att vara tillsammans allihopa men det är en ytterst dålig tidpunkt för mig att "försvinna" ifrån henne. Jag trivs med henne. Visst är det tungt att ha henne på armen hela tiden, jag har så ont i armbågen att jag vill amputera armen och jag slänger henne gladeligen i andras famn när det går men jag saknar henne. Jag älskar henne. Jag kan börja gråta av framtidstankar och den där hetsiga känslan av att jag vill att min bebis ska bli stor finns inte alls, den jag haft med di andre tu. Jag pussar henne när hon ammar, tittar på henne när hon sover, kramar henne hårt när hon är ledsen, stryker på henne, tittar på henne ofta när hon leker och pratar med henne massor. Hon får verkligen den mor bröderna hade behövt. Orättvist såklart men jag försöker att inte slå mig själv pga det. Hade jag bestämt hade ju detta varit även deras start i livet, såklart. Men jag fick inte bestämma. Jag var sjuk. Idag är jag frisk!
 
 
Jag frågade min svärmor om det är normalt att ha sådan sjuk separationsångest från sina bebisar och hon skrattade bara och sa "ja". Hennes yngsta bebis är ju 33 år gammal nu och ja, jag antar att vägen till mina egna 33-åriga barn kommer att kantas av en hel del svårt-att-släppa-taget-moment. Det lär ju också vara extra klurigt med den minste i skaran. Herregud! Att ens tänka tanken på att trean ska börja förskolan om 3 år (helst) är helt sjukt! Min bebis? ALDRIG!! Jag får dock lyssna på min etta i dessa fall; "Du kan inte bestämma över hur min hjärna tänker mamma" och "Du bestämmer inte hur stor jag kommer bli. Jag kommer bli lika stor som farfar!". Det gör ont men han har ju rätt, tyvärr.
 
/My