Osynliga barn

Det är väldigt fascinerande när man gör fältstudie i att shoppa med barn. Å ena sidan vill mina barn köpa allt dom ser och å andra sidan ser ingen mina barn.


Storebror hittade en vattenpistol för 10kr. Jag sa okej och han fick en tia för att handla denna. Han ställer sig i kö och väntar på sin tur, nervös men redo. Jag står en bit bort och peppar honom med leenden och nickar när han tittar mot mig. En tant går förbi och välter omkull honom med sin handväska, märker det inte ens. Storebror reser på sig och ställer sig i kön igen. En annan tant tränger sig före, en gubbe tränger sig före, ett ungt par tränger sig före. Storebror står där och väntar... När nästa tantpar kommer och ska gå förbi honom kunde jag inte hålla käft mer utan vrålade åt dom att även min son köade och redan blivit omkörd av fler än en. "Oj då! Jag trodde han var glömd av någon" blev förklaringen. Då kan en ju fundera över detta en stund: Damerna trodde att barnet som stod i kön var glömd av någon. Glömd som i borttappad och ensam. Istället för att då kolla om barnet visste vart den vuxne han var där med var så går man alltså bara förbi och struntar i det? Man frågar inte ens om han står i kö eller om han tappat bort mamma/pappa?

Han fick i alla fall till slut handla sin vattenpistol. Vi gjorde high five när han kom ut igen, käkade lite popcorn och drack juice. Vi pratade lite om att det är så synd att alla vuxna inte vet hur man köar och att han blev knuffad. "Men det gick ju bra mamma. Det gjorde inte ens ont". Samtidigt som vi pratade växte han flera centimeter i självständighet. Min son. Han som nyss var en bebis...

/My