Konsten att gräva

Det är mycket mord nu. Tycker att jag läser om det varje dag i princip. Unga kvinnor som mördas av pojkvänner, eller män dom velat lämna. För mig väcker det en del känslor och jag inser hur mycket tur jag haft!

 
År 2000 träffade jag en kille. Jag var 15 år och han var 19 år. Han kom inte från min hemstad utan befann sig där i militärtjänst. Vi fick kontakt då jag av okänd anledning ringde och frågade vem han var, en klasskompis hade lånat min telefon och SMS:at/ringt (minns ej) honom. Det uppdagade sig senare att han haft kontakt med flertalet av mina vänner - tjejer i 15-årsåldern i den staden. Hursom så började vi prata och bestämde att vi skulle ses.
 
Vi sågs och sågs helt enkelt. Jag borde ha upptäckt varningsklockor redan då pga han snackade skit om mina vänner, kommenterade mina kläder och mitt utseende och så hade han en märklig tendens till att inte acceptera när jag sa nej. Han gav sig aldrig på mig fysiskt men han kunde bestämma att han skulle sova hos mig, jag bodde hemma hos föräldrar då, och trots att jag sa nej så tjatade han sig till att stanna kvar. Oftast gav jag upp... Den gången jag däremot faktiskt stod på mig vägrade han helt sonika att gå hem. Han hängde runt i snön utanför mitt hus. Ringde och sms:ade om att han frös och yada yada yada. Slutligen promenerade han tillbaka till logementet men var sedan sur på mig, liksom straffade mig för att jag sagt nej.
 
Efter en relation som var allt annat än vacker (kanske kan gå djupare in på detta en annan gång) tog jag mig ur detta hösten år 2007. Jag var då ensam i en större stad långt från föräldrar. Han tog allt och kvar stod jag. Jag hade ordnat med andrahansboende i en lägenhet på bottenplan, nåt jag snart skulle ångra. Jag minns nog inte ens allt han gjorde mot mig men det involverade inbrott, förföljelse och förstörd egendom. Han ringde mina vänner i jakten på mig och stod utanför deras dörrar på nätterna. Det var fruktansvärt och alla som ville hjälpa mig ursäktade jag honom inför. Sjukt men sant. Men jag skämdes. Jag tyckte att jag drog problemen till mig själv samtidigt som jag levde med alla persienner neddragna dygnet runt.
 
Det var först år 2009 som jag på riktigt blev av med honom och detta pga att jag träffade min nuvarande sambo. Jag hade hela tiden behövt hålla mitt ex nära mig i någon sorts tro att det skulle göra att jag visste när nästa smäll kom. I någon skev värld trodde jag att jag var säkrare om jag släppte in honom när han knackade på, eller svarade när han ringde. Då skulle han i alla fall inte stå bakom nästa träd och skrämma mig. Då hade jag koll. Min sambo frågade varför jag gav honom sådan makt, detta efter att mitt ex försökt komma mellan oss. Jag var först då på riktigt tvungen att fundera över just den saken och det var först då jag också tog mig loss på riktigt. Bröt allt. Bytte telefonnummer och tog skyddat. Försökte få dold adress men det var omöjligt... Relationen med min nuvarande sambo var så viktig för mig, mitt ex hade ju tidigare jagat bort både en och två killar. I konstant oro för att mitt ex plötsligt skulle stå utanför min dörr och med enorma mardrömmar om hur han så gjorde avslutade jag mina studier i den stad även mitt ex bodde i för att kunna fortsätta min relation till min nuvarande. Jag hade alltid telefonen i handen för jag hade bestämt mig för att ringa 112 om mitt ex dök upp utanför min dörr (hade kontakt med polis mer än en gång under den här tiden). Jag bad skolan och praktikplatser om att aldrig berätta vart jag var och jag bad vänner vara tyst om mitt ex skulle fråga. Men han höll sig undan.
 
Att mitt ex slutligen lät mig vara är där jag hade tur medan alla mördade kvinnor inte haft tur. Mitt ex gick långt i sina kränkningar av mig men inte så långt. Han träffade dessutom en ny någonstans där 2009-2010 och lät således mig vara. Jag får hoppas att även han lärde sig av livet genom att gå igenom det vi gick igenom. Jag vet idag att jag snabbt ska backa ifrån att involvera mig med människor som inte kan acceptera ett nej och idag skulle jag aldrig ursäkta någon som behandlar mig så illa, någon som begår rena lagbrott pga tror sig äga mig.
 
/My