Jag ska vara tystare från nu

Åtskilliga gånger har jag tänkt den tanken och efter denna midsommarafton med SÅ mycket folk hos oss där jag bara var allmänt obekväm och senare fått spendera timmar varje natt med ångest över vad jag kan ha sagt, vad jag inte sa och vad alla andra tänker om mig återkommer jag till det där med att bara hålla käft.

 
Min sambo fattar ingenting. Jag har väl egentligen inte direkt kastat ur mig att jag har sån sjuk ångest efter sociala situationer, men jag borde nog. Jag har inte sovit sen midsommar (mer än 3-4 timmar upphackade per natt) och jag ligger fortfarande här med hjärtklappning över att jag ställde en fråga vars svar jag egentligen visste men helt hade glömt. VAD tänker den jag pratade om mig just nu!?
 
Okej. Det är kanske inte att ta i att tro att någon funderar så mycket över just mig. Jag vet ju det. Men jag kommer bara inte ur denna loop av negativa tankar efter tillställningar! Jag ville inte ens ha det sådär. Jag ville fira midsommar hemma i lugn och ro, eventuellt med barnens farföräldrar. Jag ville inte ha hit 118 andra människor just pga den här ångesten. Jag har inget att ha på mig, jag är tjock och ful*, jag är trött, jag har inget att prata om, jag är inte intresserad av vad alla andra pratar om pga tar för mkt energi att hänga med i samtal, jag känner mig allmänt stressad av sociala sammanhang och jag säger inget vettigt. Och så all denna tid jag behöver må dåligt efteråt! SÅ ovärt.
 
Alla andra är så coola. Dom har sina intressanta liv med intressanta samtalsämnen och framtidstankar. Dom har fina kläder och snygga accessoarer, dom kan skämta och skratta och ser så avslappnade ut. Dom är vitsiga och kan föra konversationer. Dom hasplar inte ur sig allt för mycket i en enda mening utan att andas mellan orden och dom ser ut att ha roligt. Jag... Jag bara står där på sidan om och är allmänt fel. Håller mig gärna undan med min bebis som skydd. Vad ska jag göra när jag inte har en bebis som skydd?
 
På fredag kommer allt detta att eskalera. Min första arbetsdag väntar och jag kommer ägna åtskilliga timmar efteråt till att må dåligt över att jag kanske betett mig som en idiot och alla tycker att jag är dum i huvudet efteråt. Jag kanske har gjort nåt enormt misstag som tar min legitimation ifrån mig och jag kanske behöver göra 4738373 extra samtal till jobbet bara för att berätta vad jag glömde, kolla läget och bolla tankar. FY FAN vad tid det här tar av mig. Gud vad jag önskar att jag bara var tyst hela tiden... Vad gör man liksom? Jag har inte tid med terapi. Jag orkar inte... Jag vill bara vara normal!
 
/My
 
*Nej. Att vara tjock är inte synonymt med att vara ful, det är inte nåt negativt alls egentligen. Däremot beskriver det nåt som är viktigt i vårt samhälle, nåt jag är uppfostrad till och lever med. Egentligen bryr jag mig inte - men när denna ångest slår i önskar jag att jag var trådsmal och skitsnygg. Det hade i alla fall varit ett bra skydd, inbillar jag mig.