Fräcka barn

Jag pushar ju mina barn till självständighet. Till att be om det dom önskar och säga vad dom tänker och vill ha. Jag vill att dom ska ta för sig av livet, med respekt för andra såklart. Ibland blir det dock lite för mycket - lite fräckt sådär så jag rodnar.

 
Jag har varit ensam med barnen i helgen, la sambo har, liksom jag, tagit på sig några få arbetsdagar under vår nio veckor långa semester ihop. Vi hade så sjukt tråkigt igår barnen och jag. Alltså på riktigt. Sådär så att man går varandra på nerverna till slut. Jag föreslog att vi skulle baka nåt innan havregrynsmiddagen varav ettan plötsligt ba "Nej jag tänker inte baka! Jag tänker ringa till farfar och fråga om hans gräs är högt". Ettan har ju sedan oktober 2014 klippt gräs varje dag med allt löst han hittar att använda som gräsklippare, VARJE DAG. Nu under sommartid är gräs hans stora intresse, framför allt högt gräs. Det är i princip det enda vi pratar om just nu, gräs. Ettan och tvåan har en iPad anno 2011 som dom spelar på och ringer FaceTime med så dom ringer hejvilt till de människor vi har inlagda på den. Mest blir det farmor och farfar då både ettan och tvåan känner igen och kan bokstaven farfars namn börjar med.
 
Plötsligt har mina barn bjudit in sig både på middag ("jag tänkte att du skulle komma och hämta mig" och "jag tänker äta hos er") och på övernattning (jag tänker sova hos farmor och farfar") hos sina farföräldrar. Jag, vi, är så FRUKTANSVÄRT lyckligt lottade över att dessa människor dels finns nära, dels är unga (60-talister) och dels VILL vara med våra barn. Ettan och tvåan, och snart trean antar jag, fullkomligt älskar sin farmor och farfar och föremålet för deras kärlek är engagerade och godhjärtade. Jag hade aldrig kunnat drömma om bättre nära till mina barn.
 
Kvar blev alltså jag som pga bilresor och social ångest (allt folk vi hade här midsommar...) inte sovit mer än tre/fyra timmar per natt sedan onsdag kväll. Jag sket i middagen, halade fram boobsen, kopplade upp trean och skönk ner i soffan och sedan djup djup sömn (som av orsak inte blev speciellt långvarig). Jag ÄLSKAR mina fräcka barn, och jag är enorm tacksam över mina fräcka barns släktingar som ba ler och tar emot dom med öppna armar!
 
 
/My
Anna - Fotograf & Rovfågeltränare

Hahaha, så söta! Tycker det är jättebra att lära dom att vara självständiga. Min yngsta kusin är likadan, men han kan nog verka lite för självständig ibland ;)

Svar: Ja ibland blir barn mest i vägen om dom tar för sig för mkt :)
My