Förlossningsrädslan

Som ni vet är ju jag extremt förlossningsrädd. Jag var rädd redan innan förlossningen med ettan och var än mer rädd inför trean trots en fin förlossning med tvåan.

 
För sammanfattning tar vi det från början;
 
Ettan föddes 28/1 2013. Jag hade hela graviditeten fått höra om min enorma mage och om den enorma bebisen där inne. Han var beräknad att födas den 12/1 och redan i mitten på december började min barnmorska prata om att vi nog inte skulle ses mer för att jag såg ut att skulla föda närsomhelst. Ettan varnades vara en stor bebis. I mitt huvud malde oro om att förlossningen skulle bli komplicerad. Stora bebisar riskerar att fastna, jag var förstagångsföderska och och och. Jag var rädd för förlossningsskador på både mig och bebis. Tiden går och inte fan föder jag nåt barn. På detta har jag också extrema smärtor pga foglossning, och har haft i nio månader...
 
Förlossningens blir induktion vilket också ökar riskerna för komplikationer. Jag vet allt sånt. Jag vet precis allt om hur en förlossning kan gå åt helvete och inte sjutton blir min bebis mindre av att gödas än längre där inne. Personalen lyssnar inte på mig, allt känns osäkert. Mitt i förlossningen kutar dubbla uppsättningar personal in och läkare. Där och då förstår jag att nåt är fel. En barnmorska hänger sig på min mage och säger "nu måste bebisen ut" och samtidigt ser jag på monitorn som bevakat bebisens hjärta att där är tomt. Min bebis är död. Allt i mig stänger av, totalt. Nu dog ju ingen bebis, inte heller var han en jätte och jag skadades inte på något sätt alls egentligen (förutom psykiskt). Allt gick bra. Men här i grundar sig nog rädslan...
 
Under mina graviditeter är det enda jag tänker på hur jag eller bebis, eller båda, dör vid förlossningen. Eller än värre hur någon av oss skadas allvarligt och sedan ska behöva leva med de skadorna. Alla dessa tankar intensifierades gravid med tvåan eftersom jag då hade ettan att leva för. Jag var (är) viktig för någon. Jag VILL finnas kvar för någon. Tvåans förlossning var fantastisk. Det gick fort, kanske lite för fort, när det väl satte igång men jag hade kontroll. Det kändes bra. Trots det var jag lika rädd, om inte mer, inför treans förlossning.
 
Jag har fått fantastiskt bra med hjälp med min förlossningsrädsla. Den är dock inte botad. Det enda jag är mer säker på idag är att jag kan föda barn. Barn med stora huvuden och tunga tjocka kroppar har passerat där nere flera gånger utan problem. Just den oron är mindre, men inte borta. Jag var enormt rädd för att trean skulle fastna också. Enormt. Hon skulle vara så liten så liten enligt barnmorskan, och det var hon med mina barns mått mätta (cirkus 3600gram) men den där ångesten alltså. Fy. Trean var förmodligen påväg ut med sådan fart att hon skulle kommit med axlarna i bredd. Jag blev nämligen tillsagd att sluta krysta och bara andas medan dom grejade runt med hennes axlar där nere. Det gjorde att jag i min panik, i min dödsångest, genast började skrika om att hon fastnat. Skrika om att hon dött. Hennes huvud var ute men jag lyssnade inte. Hon hade dött.
 
Hjärnan är en märklig sak. Känslolivet och hjärnan går sällan ihop för mig. Jag vet att jag är rädd. Jag vet att jag är irrationell och snudd på galen. Jag hör vad folk säger åt mig i förlossningssalen men jag lyssnar inte. Det går inte. Trots rationell sida av hjärnan tar känslorna över och stänger av all rim och reson. Jag är så rädd för att förlora bebisen (att gå nio månader gravid och sedan dör ungen vid förlossningen... Hur överlever man det?) att jag bestämmer mig för att bebisen är död så fort paniken tar över, för att ta smällen lättare. Jag är så rädd för att dö själv att jag i månader innan förlossningen gör mig "onödig" i min familjs liv. Förbereder saker för att dom ska ha lättare att begrava mig. Jag drog mig undan från mina befintliga barn. Orkade inte älska dom när jag sörjde att jag skulle dö ifrån dom...
 
När mina nio månader gravid passerat är jag så psykiskt slut att jag i princip är död. Det tar mig ett drygt halvår att komma tillbaka bara psykiskt. Fysiskt kommer jag få lida resten av mitt liv. Nu har halvåret passerat och jag har åter börjat fundera över allt det där kaoset när jag är gravid. Vilket sätt att leva på. Den stressen varenda sekund, den tog över mina drömmar. Varenda natt dog jag. Varenda natt dog bebisen. Under tre graviditeter! Och så läser jag. Jag grottar ner mig i bloggar och texter om dödfödda barn, förlossningsskador och sorg. Jag läser om sena missfall och om barn som fastnar och dör, slits ut så nacken går av eller sitter fast så länge att syrebrist uppstår och föräldrarna som hade ett friskt barn nu fått ta hem ett hjärnskadat barn. Jag fullkomligt slukar varenda ord i berättelserna och gråter. Fan vad jag gråter. Det jag var rädd för drabbar faktiskt andra. Det jag i månader oroade mig för, saker en del av dessa människor aldrig tänkt på, det slapp jag men hände dom. Varför? Självklart ingen fråga jag önskar svar på. Otur.
 
Det här är också en del av bearbetningen i steget att faktiskt sterilisera mig. Jag har tre barn idag. Tre barn som jag enbart i ångest och rädsla burit. Noll glädje faktiskt. Ingen av graviditeterna minns jag med glädje, förutom den absolut första tiden (sex veckor) med ettan. Hur min sambos ögon såg ut när jag berättade att jag var gravid där i Slussen på vägen hem från jobbet en kväll kommer jag aldrig att glömma. Hans lycka när han kom med sitt idiotiska namnförslag som sen faktiskt blev vår ettas namn. Jag hoppas jag minns det för alltid. Resten är tyvärr bara ångest, oro, panik, rädsla, sömnlöshet, sorg, smärta. Det går inte att ändra på. Dom barn jag redan har förtjänar bättre än en mamma som återigen utsätter sig, och hela familjen, för det känslolivet. JAG orkar inte se mig själv eller min bebis dö i drömmar varenda natt under så lång tid, för det går ju inte över direkt sen. Nej sen så finns risken för PSD och RS och denna sorts astma alla mina nedrans barn har... Vi förtjänar att inte bära den oron mer.
 
Det är märkligt ändå det här med känslor men jag vet att jag inte är ensam, tyvärr.
 
 
/My
EA

Usch och fy, vad jobbigt att bara ha kunnat njutit av sex veckor av sammanlagt tre graviditeten 😕 är det stora hinder för dig att få en sterilisering? Är du fortfarande "för ung", eller nöjer sig sjukvården nu i och med att du har tre barn nu? Stor kram!

Svar: Jag tror inte att det är några hinder alls men jag har inte kommit så långt att jag hunnit boka tid för konsultation ännu, och jag tycker egentligen att min sambo ska göra det. För han är det eventuellt till och med reversibelt, för mig blir det definitivt. Men jag vet egentligen att jag är klar med barnafödandet. Är mer tid som är hindret nu :) Kanske jag hinner ta itu med det i sommar när vi är två hemma!
Myten om den lyckliga graviditeten stämmer inte alltid helt enkelt :) Kramar!
My