Föräldraskapsdiskussioner

Det pågår två större debatter på forum jag befinner mig just nu. En handlar om bråkiga barn och iPads, den andra om integritet. Det idiotiska med föräldradiskussioner är att allt handlar om tyckande varav en del presenteras som fakta.

 
Första debatten om föräldrar och iPads startade Cissi Wallin när hon beskrev, enligt min erfarenhet, en väldigt udda situation där föräldrar uppmuntrat och totalt skitit i att deras barn levde rövarn på någon form av restaurang och hennes "lösning" är att stoppa skärmar framför ansiktet på barn (nej inte riktigt men ni får läsa på själva). Nu har ju jag bara befunnit mig kring barn varje dag i nästan fem års tid, egna och andras, så jag kanske ännu inte upplevt det Cissi beskriver men uppenbart, att döma av hennes och andra kommentarsfält, är detta ENORMA problem. Barn som lever rövarn och föräldrar som skiter i dessa är så vanligt att hundratals kommentarer trillat in hos både Cissi och i andra forum. Me don't know. De flesta föräldrar jag stött på gör sitt bästa liksom, sen kanske inte deras bästa alltid passar vad jag anser vara rätt men det är väl kanske egentligen där skon klämmer. Utomstående kan sitta och tycka och tänka för att vi är just det, utomstående som tittar in. Jag vet inte hur många gånger jag fått kommentarer angående tvåan i sociala sammanhang (detta barn ger oss alla gråa hår) och det har faktiskt aldrig hjälpt, varken mig eller honom. Jag vet precis hur han ska tas när han hamnar i sina olika lägen, han ska helt enkelt inte tas alls. Jag vet för att jag är hans mamma och vill honom bara väl, jag älskar honom. Han är ett av mina allt. De flesta föräldrar känner nog så för sina barn. Varför tror andra att dom vet mer? Det där du upplever vara en förälder som "skiter i sitt barn" kan vara en förälder som gör precis det som krävs för att situationen inte ska urarta än mer och barnet på riktigt ska börja störa dig och alla andra - eller explodera all over the place.
 
Minns så väl denna dag där 2015.Tvåan, på bild, har precis lagt hela shoppingrundan på att ligga runt och vråla pga får inte som han vill. Här har han nyss vrålat klart på parkeringen också med mig sittandes bredvid, för det är vad som fungerar för honom. Hela tre olika individer hann tala om för mig hur dålig förälder jag var/är medan jag gjorde allt, precis allt, för mitt barn och på helt rätt sätt.
 
Jag kan erkänna att jag inte tror på skärmar vid matbord. Det är inger vi sysslar med pga olika orsaker och det är absolut nåt jag noterat, med lite irritation, att andra sysslar med vid tillfällen. Irritationen beror ju på att vi alla verkar ha någon sorts grundläggande tro om att vårt sätt är the shit, vad andra sysslar med är inte riiiiiiktigt lika bra. Vad jag tycker om saken, skärmar vid matbordet, i detalj låter jag vara därhän. Jag gör antagandet att paddan glider fram av orsak... Jag vill inte lägga mig i mer än så. Jag vill vara bättre än så trots att jag får slåss mot mig själv ibland. Mina barn, eh tvåan, fick iPad i bilen här nu när vi reste pga försök att sysselsätta honom så han skulle vara tyst eftersom han är ett barn som inte kan sitta stilla och också ett barn som meddelar sig med stora bokstäver när han är missnöjd. Vi önskade sömn för ettan och trean helt enkelt. Oh åsikterna som skulle kunna trilla in när en öppet erkänner såna saker! ALLA har en åsikt om barnuppfostran och föräldraskap. Alla. Även den utan barn (helst den utan barn). En del vill ju hävda att deras barn är fantastiska fjärilar pga god uppfostran, med det då alltså sagt att de med lite mindre fantastiska igelkottar är lite sämre föräldrar. Mja, säger jag. Uppfostran har väldigt lite att göra med huruvida barn låter och syns (stör) eller ej. Uppfostran är också pågående. Medan jag står där med mitt skrikande barn så uppfostrar jag ju faktiskt... Själv har vi dock valt bort restaurangbesök pga har just barn. Ingen av våra varianter har kunnat följa med, eller jo trean kanske. Men hon har ju äldre syskon dårå. Jag kan ju uppfostra hela tiden utan att för den delen få mina barn att lyda mig. Uppfostran my ass säger jag. Ålder och personlighet spelar förmodligen större roll om jag kikar på mina barn blott tre stycken blott 4,5 år gamla som äldst... En bebis som låter accepteras också mer än en fyraåring som låter. Skränande män gnälls också mindre på än högt skrattande kvinnor.
 
Integritet då? Denna eviga diskussion. Mycket viktig sådan. Jag är all for integritet men hycklar ju såklart pga dels skriver blogg om mina barns fantastiska beteenden och dels lägger upp bilder online. Detta blir ju dock också en fråga om vad man anser viktigt. Jag släpper ingen ettåring till förskolan pga dels integritetsfrågor. Min ettåring är totalt hjälplös i händerna på främlingar som ska byta blöjor, bära, mata osv osv. Jag vill att mina barn ska vara äldre, jag vägrar så långt jag bara kan att utsätta dom för den kränkningen (för det är vad jag anser att tvinga mina barn in i armarna på för dom främlingar är - mina barn har markerat att dom inte vill detta). Jag har turen att kunna välja bort det - DET är viktigt för mig. Jag ser dock inga som helst problem med de val vi gjort kring Internet och foton; Full show i två år, sen mindre show (ansiktena får inte vara med). Jag ser inte heller några problem med att raljera kring föräldraskap, skämta om mina barns psykbryt och skriva om hur tungt det är. Hell jag har till och med ett helt inlägg om att hata barn! Men jag låter bli en hel massa... Saker kring deras toalettvanor i äldre ålder, ettans djupaste känslor, skriver långt ifrån om tvåans alla utbrott, lämnar inte ut alla mina misstag, beskriver inte deras kroppar osv osv. Trots det finns det dom som tycker att jag är helt gränslös, definitivt integritetskränkande. Trots det finns det en mängd människor som helt oproblematiskt lämnar ettåringen i famnen på förskolepersonal men aldrig skulle lägga ut en enda liten detalj av sina barn på nätet - skillnad i ens prioriteringar. Vem har mest rätt? Ja, kanske jag är gränslös och kränker mina barn dagligen med varenda bild och vartenda ord jag skriver! Kanske barnen i senare skede av livet kommer att må jättedåligt över deras mammas bloggande när dom var små, eller alla foton jag lagt ut och små texter jag skrivit? Det vet jag ju inte. Om jag inte gör detta kanske dom skulle vara ledsna över att inget finns dokumenterat online så som hos så många andra? Oklart. Men jag väljer, utifrån vetskapen om hur vi bemöter våra barn, att chansa och då publicera foton och skriva blogg. Mina barn, mina val. Dagen dom uttalar annat tar vi det därifrån.
 
I annan debatt fick jag också höra hur skadat mitt barn skulle bli av "långtidsamning" (eh 14 månader) och av att det finns bilder på oss ammande. Nu vet ju jag att mina barn kommer att ÄLSKA att vi ammade och att dom fick amma till dom inte själva längre ville (i princip), bilder kommer dom också vilja ha. Vi ser positivt på amning hos oss.
 
Det är helt enkelt tyckande och tyckande. Det finns ingen direkt fakta om en hel del ämnen kring barnalivet. Jag utgår ofta från mig själv och kan ärligt säga att inget publicerat av mig är av skala att jag själv idag skulle tagit illa upp om mina föräldrar publicerat - således är detta min väg. Andra vittnar om sorg och illamående över sina föräldrars sätt och gör därmed tvärtemot sina föräldrar. Liksom jag gör i andra frågor (Internet var inte direkt aktuellt när jag var liten). Bra. Klokt. Viktigt. Att däremot slå sig över bröstet kring sitt fantastiska föräldraskap och samtidigt, i debatt, informera andra om hur fruktansvärt dåliga dom är som gör annorlunda är inte speciellt vackert. Det är lite så hela samtalet kring föräldraskapsfrågor känns, jämt. Kanske jag som ifrågasatts något enormt ungefär hela tiden, och fortfarande, tar extra illa vid mig och vill slänga mig in och skydda allt och alla som kanske blir ledsna av tonläget online? Jag vet ju att här, hur noga jag än försökt förklara att jag inte ämnar döma, så har människor tagit illa vid sig av mina texter och tankar. Det är ju känsligt detta med frågorna kring våra barn, för att vi älskar dom och vill dom väl.
 
 
När det gäller både iPads och publicering online antar jag att vi alla får göra som vi alltid gör i alla frågor. Gå på magkänsla, eller som i mitt fall både ha magkänsla och den fakta och forskning jag valt att ta del av. Ta beslut efter våra egna moraliska kompass och våra egna regler för hur familjen ska fungera och vad som ska ingå. Såklart finns det olämpliga föräldrar, såklart är varje olämplig förälder ett oerhört bekymmer. Frågan är ju dock om man är olämplig som förälder i alla avseenden för att man gör ett misstag? Vad är ett misstag och vem avgör graden av olämplighet? Jag vet vad jag anser vara olämpligt beteende... Jag har säkerligen mer än ett olämpligt beteende enligt andra. Jag har flertalet enligt mig själv, saker jag vill jobba på och jobbar på. Oavsett svar på alla mina funderingar och oavsett eventuell i andras ögon skada jag åsamkar mina barn önskar jag att vi bara lät varandra vara lite mer. Trots att varje olämplig förälder är ett enormt problem för de barn som utsätts har inte jag rätten att peka finger och skrika "OLÄMPLIG" för att någons moraliska kompass och magkänsla pekar åt ett annat håll än just mitt perfekta kompass - vilket sker idag i ALLA forum som har med barn att göra. Internet har verkligen inte gynnat all sorts utveckling, denna åsiktsdiarré är ett symtom.
 
/My