For ever and ever

Det här med att ha hus känns ju som ett evighetsprojekt. Man hinner bara åtgärda en sak så kommer nästa upp likt en såndär clown i skräckfilm, ni vet såna i speldosor som hoppar rakt upp när melodin spelat klart.
 
Vid inflytt 2012 renoverade vi rubbet invändigt. Vi rev lite väggar och gjorde om planlösning. Och det var ju bra, för att bo här med ETT barn. Inte med tre barn. Nu behöver vi en större hall, och så småningom ett till rum. Vi tänkte kanske inte så långsiktigt när vi stod där och skulle flytta in... Men å andra sidan hade vi aldrig tänkt oss mer än två barn heller. Vi behöver byta tak, bygga om och ut altanen (den ruttnar), en vacker dag ska det upp en balkong på vår baksida och när jag väl rensat ogräset i en rabatt så har det poppat upp i nästa och när jag rensat den behöver jag återvända till den jag rensade först - och om och om igen. För alltid.
 
Vi har ingen stor trädgård, men den är lummig. Det är mycket växter och det blommar från april till snön faller men i olika omgångar så det finns att göra. Min sambos farföräldrar, som byggde huset och anla trädgården, visste vad dom gjorde - vi vet inte. Jag hoppas bara att dom istället för att vända sig i sina gravar förstår att vi har skilda intressen och att jag gett dom tre små barnbarnsbarn istället för att bevara deras trädgård. Känner mig hemsk som inte kan ta tillvara på den bättre.
 
Jag finner det rofyllt på nåt sätt. Att kliva upp på morgonen, plocka ihop kvällens stök (blir oftast så pga somnar med barnen) för att sen, när trean ska sova sin första dagsömn, gå ut och börja påta på (nu när vi är lediga blir det så - annars lämnar jag barn på förskolan den tiden). Jag har planer för en stor odlingsyta; en inhägnad del av trädgården ska bli för odling senare. Det ska bli stengångar mellan pallarna och ett växthus. Jag har allt klart i huvudet. Vi ska ha ett utekök samt en köksdel där jag kan hålla på med mina odlingar och det kommer även att komma upp en "relaxavdelning". Men allt handlar om långt fram. Vi prioriterar, och kommer att prioritera, tid med barnen först väldigt länge. Kanske alltid. Kanske allt detta inte sker förrän barnen flyttat hemifrån. Kanske aldrig. Vi får se.
 
Om än det är frustrerande att aldrig känna sig klar försöker jag att tänka på att här ska vi bo för alltid. Eller i alla fall till vi inte längre tar oss uppför trappan för tvagning. Det är bara på övervåningen det finns dusch/badkar nämligen. Ett tvåplanshus är begränsande, vi kommer inte kunna bo här till vi somnar in OM vi tänker oss att vi ska dö som riktigt gamla och inte knall och fall så som sambons farföräldrar gjort. Faktum är att kroppen blir gammal och tappar funktioner ju äldre den blir. Att inbilla sig att trappgång kommer att fungera på ålderns höst tänker jag icke. Den som lever får se.
 
Rensade lite rabatter igår och fann fler, ungefär en miljon, smultronplanter som jag nu planterat där dessa köpta plantor ej återhämtade sig efter vintern.
Jordgubbarna i bakgrunden köpte jag sex plantor av - det är lite fler idag...
 
/My