Be happy!

Nu har det gått ett ganska bra tag, jag menar en ägglossning, sedan jag slutade med mina p-piller. Jag slutade med dom i början på maj och nu är det ju början på juni så nästan en månad, och jag är fortfarande glad och harmonisk. Lugn.


Jag har färre konflikter med barnen. Eller snarare låter jag inte tvåan gå mig på nerverna som jag brukar göra. När han letar konflikt med mig kan jag för det första mycket lättare se att han letar och för det andra andas mig igenom, eller inte ens bli irriterad. Det är ganska coolt, ett ord mina barn använder ofta nu.

Jag är också kär i min sambo. Kommer på mig själv med att spana på honom lite då och då. Det pirrar i magen och plötsligt kramas vi mycket mer. Så mycket att ettan gömmer sig under en filt och rodnar (vilket han gör väldigt snabbt när vi kramas). Det här är ju egentligen nåt jag anser vara viktigt. Mina barn ska se att mamma och pappa tycker om varandra! Det ska vara normalt att kramas och pussas, liksom det också är okej att dom ser när vi är osams men sen blir sams igen. Ettan berättade för farmor och farfar häromdagen att mamma kramat pappa. Så fint!

Det är alldeles för tidigt att dra några slutsatser av detta angående min PMDS men varje ägglossning jag inte flyger i taket eller vill dö är helt enkelt värd att minnas. Nästa kanske inte alls fungerar lika bra. Det här kanske är den enda! Jag vet inte. Det är lite som att vara en tickande bomb där alla undrar när jag smäller. Jag hoppas såklart på inte alls! Men... Det är tveksamt.

Just nu går jag i alla fall runt och är lite Blondinbellaig på saker. Ni vet sådär att jag bara väljer inställning, glad eller arg, och sen gäller den. Om jag bara väljer glad trots att barnen spränger brevlådan i luften så blir jag aldrig mer irriterad. Jag försöker i alla fall, men nog har jag skrikstartat fler än en morgon förra veckan ändå men sen andats i fyrkant, klistrat på ett leende och så har det varit över = mår inte alls som när jag åt p-piller. Då kom jag inte ens förbi irritationen mina barn skapade.

Trots att jag inte litar på att detta är nåt beteende som ska vara för alltid så är det ju I det stora hela är det dock positivt just nu. Å det är ju kul! Jag vill liksom göra saker. Och barnen blir hemma till augusti redan från nu pga sjukdomar. Eller... Nåt som verkar likna en sjukdom men inget vi kan sätta fingret på direkt. Oavsett känns det fel att lämna barn som inte är helt 100%-igt pigga. Dom kan ju vara hemma istället.

/My