Är det ljuset vi ser?

Trean flåsar på men hon har mindre indragningar i bröstkorgen, alltså dom är inte så djupa längre. Den främsta förbättringen ses dock i att hon åter pratar konstant (likt sin äldsta bror) och åter orkar krypa runt... Vi börjar se vår tjej igen och inte den urlakade trasa vi höll i armarna i onsdags.


Idag svarar hon på inhalationerna och får behålla effekten i över en timme. Innan fick hon alltså noll effekt. Vi har inte behövt åka in för inhalationer på mottagningen idag och hoppas nu, inför natt och helg, på att helt slippa framöver också. Jag fullkomligt hatar akutmottagningen. Jag har besökt den SÅ extremt många gånger sedan ettan föddes och alltid, förutom en handfull gånger (tvåans arm går ofta ur led), pga andningsproblem...

Natten till idag bjöd på flera timmar sömn, alltså fler än det som bjudits på veckan som gått. Vaknade och kände mig utvilad, en stund. Sen satt jag och gäspade igen. Som sig bör när man är småbarnsförälder, eller förälder till astmatiska små varelser som är förkylda jämt. Nu tummar vi för slut på flåset också. Det förtjänar bebisar.

/My

Ännu ett monster

Tvåan var HEMSK att natta som ammad. Han är rätt tuff än idag pga ligger aldrig stilla men jag slipper i alla fall syssla med hans klättrade samtidigt som han har mina bröst i munnen numer... Det finns en orsak till att det är rätt långa prylar nu, hehe.


Mitt mellanbarn kunde vara allt mellan huvudända och fotända på sängen under pågående nattning. Han stod på huvudet, gjorde kullerbyttor, ramlade ur sängen, vek sig dubbel, vek sig ut och in och allt därmellan - alltid med mina bröst i käften, eller ja ena hade han i munnen och andra slet, nöp och drog han i. Jag höll på riktigt på att förlora förståndet ett tag. Jag våndades tanken på att natta honom... Det var hemskt, på riktigt. Tortyr. Idag nattas han av sin far och sysslar mest med att vrida och vända och sparka och fara. Lägre nivå av hemsk men inte harmoniskt.

Med trean har jag anat samma mönster redan innan hon nu började vända på sig samt krypa... Hon sparkar, pillar och drar i allt möjligt. Jag fick tipset om att ge henne en snutte/annat att "leka med" under nattningen men det fungerar tyvärr inte. Hon är helt enkelt väldigt lik sin bror där och nu när hon på det kan krypa... Gud vare med mig. Det är som en trasig skiva som hakat upp sig. Hon är en kopia av tvåan!

Först ammar hon och somnar, ammar sedan gärna i en sisådär 20-40 minuter för att sedan släppa, vakna till och börja röja... Antalet gånger jag lagt henne ner är oräkneliga. Hon byter bröst en fyrtiohundranittiofem gånger, ena i munnen andra i handen gärna nypandes med naglarna runt bröstvårtan. Tur en knappt har känsel kvar. Sen kryps det och rullas det och sparkas... Efter en stund däckar hon dock ungefär typ såhär;

Ba halvvägs utanför sängen. Men vem bryr sig? Hon sover OCH hon andas för tillfället lugnt! Jag tänker att hon eventuellt nu fastnat sådär vilket är = lite lugnt och ro en stund för det ska ni ju veta att både hon och tvåan snurrar lite mycket i sömnen, alltså sovandes, som vid nattningen...


Nu kan en tänka sig att jag ska vara orolig över PSD eftersom hon har ett berömt och farligt magläge, och det var jag med ettan liten pga BVC skrämde på riktigt skiten ur mig (jag som inte sov alls pga har aldrig fått barn som går med på att sova på rygg). Jag är dock inte orolig. Kan ens barn snurra runt och självmant vänder sig fram mage till rygg och rygg till mage är det okej att barnet byter sovställning några gånger per natt, även på mage. Hon kommer om bara några timmar att snurra en 363736383 gånger till innan denna natt är över, och jag vaknar med sår på brösten. As usual.

Godnatt.

/My

VAB frågetecken

Mina barn är ju genetiskt svaga små människor varav två av tre tillhör de 1-2% barn som behöver läggas in för akut vård vid RS och som sen, utöver extremt sjuka som några veckor gamla, också ALLTID får andningsbesvär vid förkylningar.


Trean har nu flåsat sig igenom tre nätter. Vi har inhalerat Airomir enligt schema (egentligen oftare än enligt schema), precis som på båda hennes äldre syskon, men det har hjälpt föga så vid 20:40 var vi igår inne på akuten med en ganska medtagen bebis. Det blir lite så att vi, eftersom vi är så vana att se andningsproblemen, inte riktigt skräms direkt och kanske därför alltid väntar just på gränsen för länge för - "hon kanske hämtar upp sig snart". Ettan syrsattae sig 88% senast han var inne i maj, vi borde åkt tidigare med honom också. Det är också så att barn med dessa problem blir extremt bra på att kompensera, med lättare ord bra på att dölja sina problem.

Hursom. Lägligheten för detta med trean är lite dumt då jag imorgon var tänkt att jobba mitt första pass på nästan ett år, och ett pass av bara åtta denna sommar. Det är inte fullt säkert att jag så kan pga eventuellt behov av inläggning inatt. Trean fortsätter att inte svara på inhalationerna i hemmet, och ska hon fortsätta inhalera varannan timme under morgondagen behöver vi ändå vara två. Damen är inte svag direkt och det är viktigt att inhalationerna blir korrekta, annars har de ju såklart ingen effekt pga det.

Nu är ju tanken trots treans andning att jag ska jobba, om hon förbättras. Barn har ju en magisk förmåga att klockan 08:00 vara rätt dåliga men 20:00 vara helt friska igen (typ). Trots att jag våndas inför att lämna henne för jobb så vill jag ju såklart att hon blir frisk, och jag vill jobba. Det går ju att känna flera saker samtidigt. Jag är i alla fall satt på "VAB?" och personalen råddas om så att det inte står tomt den timmen jag skulle arbetat ensam direkt på morgonen. Ingen räknar med mig men kan jag är jag välkommen! TACK du fantastiska arbetsgivare.

Nu tummar vi för hjälp på barn- och ungdomsmottagningen idag så att vi slipper akuten och inläggning ikväll/inatt.

/My - tröttare än trött men inte lika trött som då mina bara veckor gamla bebisar haft RS.