Vart var jag nu då?

Vet ni hur svårt det är att minnas vad jag skrivit om och inte? Helt galet svårt ska jag tala om. Precis som in real life lär jag upprepa mig, och tjata, och vara helt ointressant och sen upprepa det ointressanta tusen gånger till. Det är hjärnan ni vet. Den som tagit semester. Ja och så det faktum att det går x antal dagar mellan tiden att skriva, och därmellan har jag påbörjar flera inlägg som jag fått avbryta. Svårt att sålla då. 


Hursomhaver byxan skaver. Livet är planerat till den 7/1-2018. Skönt. Då vet vi det. Nåja. Kanske inte i detalj pga vi har ju inte mitt schema klart ännu, och vi vet ju fortfarande NOLL angående min sambos framtid på sitt jobb pga chefen inte annonserad än. Eller vad/hur koncernen tänker kring arbetstider and so on. Bagateller för dom - livet för oss. Barnen, som hela livet ändå handlar om, får ledigt till 4/9 i alla fall! Så skönt för dom. Efter det hinner jag få två månader ihop med trean "själv" (15 timmar/vecka) innan det är dags för halva ekorrhjulet - deltidsjobb. Jag både längtar, och bävar.

I veckan fyller jag hela 32 år och förutom att vilja gå ut och äta ENSAM önskar jag mig palt... Ja. Jag saknar palt. Det är det enda jag idag har att "ge" barnen av sitt norrländska arv. Paltmiddag. Upp till norr lär det dröja innan vi kan ta oss, och helt ärligt, även om jag längtar ihjäl mig, vet jag inte riiiiiiktigt vad vi ska göra där. Förutom säga hej till folk jag tänker på och saknar men... Jag antar att jag blivit Stockholmifierad. Kan inte längre förstå vad man göööööör utanför en storstad (i svenska mått). Nåväl. Vi får se angående födelsedagen. Jag lockade la sambo med lite egentid han och jag, med farmor och farfar som barnvakt, men fick ett måttligt intresse åter. Typ som när jag friade och han ba "nej". Kul kille! Besides kanske det sätter igång med ett takbyte hos oss just då. Kanske inte blir så mycket födelsedag alls!

Vi semestrar på och under tiden verkar trean utvecklas till en liten djävul må jag säga. En massa bus gömmer sig i den där lilla kroppen i alla fall. Hon bits, hon äter blomjord, hon drar ut toalettpapper, hon packar upp det vi packar ner, hon klättrar i vagnen, hon sliter i sladdar, hon drar ner blomkrukor, hon kastar saker på golvet, hon blir så jävla förbannad när hon inte får som hon vill! Inte ens 70cm lång sitter hon där och spänner hela kroppen samtidigt som hon skriker rakt ut högröd i ansiktet när hon inte får äta ytterligare en näve jord, eller när syskonen nekar henne delaktighet i iPaden (alltså nekar henne att äta den och slå på den). Ja, vi har svårt att inte skratta ihjäl oss åt henne. Hon är så gölligt irriterande! Förutom idag, då var hon mest irriterande och när hon stoppade en snigel i munnen kände jag inte ens att hon var göllig längre...

Det är just i det där att jag älskar henne men finner henne oerhört kvävande just nu som gör att det här med att börja jobba både känns bra och jobbigt. Alltså. Jag gillar mitt jobb, men inte att jobba. Dagar blir låsta. Ansvar. En chef som bestämmer... Jag älskar ju min bebis men har helt tappat geisten. När ettan och tvåan var små var vi ute och flängde; Det var skogen, kompisar, öppna förskolan, lekparker, museum. Det var packning, ombyten, mellanmål, mat, dryck, blöjor och vagnar. Nu... Jag ORKAR INTE! Jag har ingen lust. Jag tycker att allt är jobbigt. Liksom Skansen igår - 7382723 väskor senare och jag var bara irriterad efter några timmar. När ettan för förtioelfte gången hellre tittade på vattnet som rann förbi än den jävla älgen jag släpat dom uppför Kilimanjaro för att se ville jag bara hem. Förut fann jag hans intresse för helt ointressanta saker spännande, fascinerande... Jag hoppas att den där lusten att leva genom dom återkommer. Dom förtjänar det. JAG förtjänar det. Och jag blir skapligt förbannad på min sambo som uttalar orden "Jag har ingen lust" när han tvingas gå med på nåt barnen har lust med. Hell - håll ba truten! Det är SÅÅÅÅÅ mycket jag inte har lust med (exempelvis väckas för amning 9273639 gånger per natt eller ordna boende åt den jävla snigelfamiljen mina söner samlat ihop) men jag gör det ändå. För dom. För att dom förtjänar det.

Jag tänker, hoppas, att den där lusten återkommer i och med att jag får pausen med just lagom mängd jobb. Jag tänker vidare att jag ju varit hemma, i princip hela tiden, sedan innan ettan föddes 2013. Kanske all min fantasi för lek och stoj helt enkelt tagit slut och behöver fyllas på? Kanske jag i och med tankar på annat om tre månader kommer att återgå till den där påhittiga och aktiva mamman jag en gång var. Jag saknar henne en del. Fan, jag gillade verkligen henne! Jag såg glimtar av henne häromdagen när jag cyklade fram och tillbaka på gatan lekandes att jag var en banan - detta är nåt sönerna gör huuuuur många timmar per dag numer. Cyklar. Fram och tillbaka. Och det var skoj. Jag lovar!


/My