Timme efter ålder?

När jag hade ettan som bebis, ja och bitvis även tvåan, pressades vi en hel del kring barnvakt. "Er relation håller aaaaaaaaldrig om ni inte bara är ni" eller "Men det är braaaaaaaa för barnet att träffa andra också!!". Eh. Nej. Ett spädbarn behöver absolut inte "träffa andra" ensam, VART får man såna idéer ifrån alls?


Jag som då var ledsen mest hela tiden och orolig för att jag gjorde fel mot min unge på alla de vis, jag var ju förlossningsdeprimerad och hade noll känslor av kärlek (mer beskyddande), kunde ta åt mig rätt mycket så jag googlade och läste och googlade och läste. Jag kom i alla fall till slut fram till att mina barn inte "behöver träffa andra" förrän dom ber om det själva (båda runt två år). Under tiden jag höll på med googlande dök jag på "regeln" en timme för varje månad barnet är gammalt. Alltså en månad = en timme barnvakt, två = två osv osv. Nu fungerar ju inte jag riktigt så att jag lämnar en femmånaders fem timmar eller en 12-månaders i 12 och så ändå (alltså till någon annan än fadern) men kan trots det tycka att det låter rimligt... Om man nu känner att man vill, kan eller måste lämna.

Trean är åtta månader och jag har idag arbetat åtta timmar. Jag lämnade henne sovandes 06:15, hon vaknade strax efter sju, och kom hem till henne vid 15:30 igen. Tanken var att dom skulle komma förbi och amma vid lunch, vilket dom gjorde men då hade den unge damen somnat så vi väckte henne inte. Jag förväntade mig en klängig och ledsen bebis väl hemma igen... Hon hade letat efter mig i sängen imorse och varit lite ledsen. Men faktiskt,det  märks knappt att jag varit borta. Inte just nu i alla fall. Blir natten strulig vet jag ju varför och är redo, ettan var KATASTROF bara av ett kalas hemma liksom. Hon, hennes bröder och hennes far har haft en bra dag tillsammans med bad, glass och bus. Jag har uppdaterats med bilder och information om att hon ätit och druckit under dagen då hon faktiskt helammas egentligen. Vi har ammat en gång sedan jag klev innanför dörren nu så det verkar ju ha gått bra med mat och dryck. Måste ju säga att jag alltså insett att jag inte är oumbärlig och det är ju skönt på ett sätt, men surt på ett annat. Min bebis liksom!

Förutom att jag lämnade ettan fem månader för några timmar i stan, och tvåan en timme eller två för lek med ettan, är detta första gången jag återgått till jobb medan jag har spädbarn - alltså första gången jag "lämnat" ett spädbarn utan att kunna springa hem. Det känns dock lite som ett nödvändigt ont för mig efter fem år hemma, bortsett från året jag jobbade 50%. Jag har inte alls samma driv som när ettan och tvåan var små. Jag är inte lika sugen på att vara hemma fyra-fem år till. Mer än 50% hoppas jag inte på att jobba men efter idag känns det onekligen som att jag absolut vill, och inte vill. GAH! Känslor! Kan vi inte bara slippa dom?


/My