So far so good

21/8 närmar sig med stormsteg. Då återgår vårt slappa liv till det mer strikta med vardagsbestyr. Just nu består dagarna av absolut ingenting, men ändå en hel massa.


Jag har faktiskt svårt för semester... Alltså, en del tror ju att jag har semester jämt eftersom jag inte förvärsarbetar men det stämmer inte för fem öre. I augusti 2014 lämnades jag ensam med en 18-månaders och en sexmånaders. Sedan dess har varje dag varit planerad in i minsta detalj, i princip. Vi har gjort saker varje dag, utom en, varenda vecka och jag har vetat på minuten vad vi imorgon ska göra. Det har behövts. Att få livet att snurra med barn i bilden är inte plättlätt, tycker jag. På det trivs jag med rutiner och planering.

Nu då... Ptja. Vi har massor att göra. Det är hängrännor och tak-kupa, det är trädgård och träd. Vi bor en sekund från havet, har vänner i närheten, det finns en båt att åka ut med, lekland att leka på, ett hus att städa, tvätt, cyklar, vagnar. Här finns att göra. Gör vi nåt? Nej. Eller. Hittills har vi varit två turer med båt och byggt på barnens lekstuga/trädkoja. That's it liksom. Inte speciellt effektivt och SJUKT oplanerat. Jag har ingen som helst aning om vad vi ska göra imorgon och det irriterar mig å det grövsta!

Jag har alltid tyckt att det har varit svårt att vara fler än en vuxen hemma. Min sambo glider in och stör vår rytm, vår vardag. Han tycker att det är "skönt att göra ingenting" och jag blir stressad av "ingenting" för att vi har så GRUVLIGT mycket att göra hela tiden att det inte egentligen finns tid att lägga flera dygn på just "ingenting". Det fungerar inte att låta tiden gå i vårt hushåll. Vi har barnen hemma mer än di flesta, det ger mer städ och stök än om dom skulle befinna sig någon annanstans på dagarna. I och med att dom också är hemma innebär att det inte finns tid för den förälder som är hemma att göra mycket annat än just barnsaker. Vi har ett mellanbarn som är så sinnessjukt klämd mellan en storebror som blommar och tar för sig och en lillasyster i separationsfas, vårt mellanbarn behöver att detta "ingenting" förvandlas till nån aktivitet med bara honom någon gång. Huset står ofärdigt; Ventilation som måste in, fasad som behöver bytas... Varför gör vi "ingenting" istället för att ta itu med det? Gör först - gör ingenting sen!!!


Allt det här frustrerar mig mest för att jag inte kan själv. Jag är fysiskt hindrad att ta itu med en hel del av detta själv. Dels har jag konstant en bebis på armen (insåg idag att allt jag tar för mig för jag avbryta pga bebis, han slutför sitt) och dels har jag så jävla ont i kroppen att det inte går att göra mycket alls en längre stund. Cyklade till affären idag, kunde inte gå alls på affären. Rensade ogräs, kunde inte räta på ryggen efteråt. Kan inte sova pga dunkande och pulserande smärta i vänster armbåge, armen jag bär bebis på konstant.

Jag kan i alla fall konstatera att jag längtar efter 21/8... Jag vill inte göra "ingenting" mer. Jag vill inte somna fler kvällar utan att veta alls vad som händer imorgon och ba låta tiden gå medan min 40-årsdag närmar sig och vatten rinner på väggarna på vinden till vintern pga avsaknad av ordentlig ventilation. Det här är inte hållbart. Alltså, missförstå mig rätt. Det behöver inte hända nåt varje dag. Jag är inte intresserad av en stressig semester med massa deadlines så som förra året (fem veckor fasadbyte i stress) MEN då måste vi PLANERA ATT GÖRA INGENTING i sådana fall. Just det. Då vet jag att jag imorgon ska göra ingenting i alla fall!!

/My inte alls orimlig