Konsten att gräva

Det var ju det här med det förflutna. Varför jag hamnade i händerna på en mycket äldre och ganska otrevlig kille där som tonåring har flera orsaker. Dels är jag kvinna i ett patriarkat (alltså uppfostrad att värdera mig och värderas utifrån män/killars åsikter om mig) och dels hade jag inte direkt någon far att lita på som försörjare/förälder när min mor flyttade 150mil bort.


Jag kan inte säga exakt hur saker började, eller ens när, men jag vet att det i känslan gick rätt abrupt. Plötsligt var jag inte längre pappas flicka ut aspekten umgicks mycket och älskade honom, och kände mig älskad. Min far använde oss barn som verktyg för att såra vår mor, och jag som äldst verkar ha tagit ganska mycket stryk av detta. Min mellanbror tycks ha få minnen av situationerna... Han är idag arg över att jag inte längre bryr mig om vår far. Min yngsta bror är än idag arg på vår far.

Som liten såg jag väldigt mycket upp till min pappa. Ett av de första sveken registrerade i minnet är när han, i huset jag växte upp i, ringer för att be om papper till skilsmässan medan jag och min mellanbror lyssnar. Vi hade inte innan det ens någon aning om att skilsmässa var på G (nämnt tidigare). Trots en ålder på 8-9 år visste jag att så gör inte en förälder... Före det upplever jag att han visserligen kunde göra konstiga saker (slå sönder en dörr pga en av mina bröder skrek på kvällen/natten - men känslan kan jag relatera till idag) men jag upplever inte det som de största sveken mot mig, och oss, som barn.

Min far flyttade ut ur det hus vi då bodde i. Villaidyll några 100 meter från skolan och bästa kompisarna. Han tog en lägenhet inne i stan och vi pendlade mellan hemmen. Några minnen därifrån är att det inte kändes som hemma, såklart, och att grannbarnen var väldigt roliga. Det gick bra. Det var konstigt och ovant men så som barn gör så anpassade jag mig. Jag vände mig fortfarande till min far när saker hände, som när jag sköt sönder fönstret på garaget i huset. Lite visste ju jag att ha sedan använde sånt, och allt annat vi pratade om, mot min mor. Vid en lämning en gång, pappa skjutsade oss hem till huset efter en tid hos honom, blev han och mamma osams av orsak jag inte minns idag och pappa släppte inte av mig... Han "kidnappade" mig helt enkelt och körde bilen så fort att jag var livrädd, han var arg. Jag ville till mamma. Jag tappade, i rädslan, bort ett av mina mjukisdjur. Han sansade sig och skjutsade tillbaka mig till slut, antar att mina tårar och mitt hysteriska hulkande ändå kändes i honom. Men han droppade bara av mig på gatan utanför, jag fick gå in själv medan han hårt gasade iväg. Var pappa arg på mig nu?

Mina föräldrar tog senare ihop det igen. Ja, alltså dom skilde sig, flyttade återigen ihop och separerade sen igen. Pretty rörigt. Eftersom vi i all röra (för mig) också förlorade det hus vi bodde i (pga pappa lurades på/förlorade jobb samt gömde räkningar) bodde vi en period lite här och var. Värst var boendet där vi inte tilläts att röra på oss... Flera år går av att mamma och pappa bor ihop innan det separeras igen, och återigen använder vår far oss mot vår mor.

Jag har minnen av hur han trycker i sig tabletter och berättar att han nu kommer att dö och det är mammas fel. Om jag minns rätt tröstades vi en natt av ambulanspersonal som mamma tillkallat. Jag har minnen av hur han super och är pissfull och berättar att han nu ska ta bilen och köra ihjäl sig, och det är såklart mammas fel. Jag minns en julgran och doften av punsch, kastruller som flyger och flaskor som gått sönder. Minns jag rätt hade mamma punsch över hela huvudet... Jag minns hur jag flytt med syskon och vänner till hotell på natten pga hotfull far, hur han bara vände sig om när min bror önskade en kram. Jag minns föraktet i hans röst när han berättade för oss att vår "nya pappa" fick ordna med kramar. Jag minns hur han senare, när jag flyttat hemifrån, nekade mig pengar trots stort behov... Trots att jag stod på telefonabonnemang och adress (för bostadsbidrag) åt honom. Jag minns hur han, när jag i djup depression och med magsår inte längre klarade av mina studier på gymnasiet, dumpade en telefonräkning på flera tusentals kronor i min hand när jag påminde honom om att jag behövde läkemedel och han var skyldig att fixa det åt mig. Han skulle minsann se till att jag hamnade hos Kronofogden. Jag minns hur min bror var hungrig, det fanns ingen mat hemma men pengar till festande det fanns.

Jag var förvirrad i flera år. Han berättade om en annan kvinna, Eva, som var bättre än mamma. Han ljög, vred och vände på allt vi pratade om för att såra mamma. Han snokade och letade hejvilt efter alla möjliga sätt att såra och på vägen sårade han oss, mig. Jag kan ju bara tala för mig själv. Jag var lite mer än tonåring när jag slutligen slutade att vara arg. Idag är ju detta hans förlust, han har tre barnbarn han sett två-tre gånger (yngsta aldrig) och jag mår bra. Jag känner såklart en sorg över det han gjort, utifrån förälder själv - inte utifrån hans dotter. Jag förstår ju idag, utifrån vuxen, att han kämpade med sitt. Utifrån dotter är det oförlåtligt, oåterkalleligt. Jag har bett honom be om ursäkt, låta mig vara. Jag vill inte ha "Grattis på 19-årsdagen" tre dagar efter att jag fyllt 20. Inte heller vill jag ha "Grattis jag glömde" flera veckor efter födelsedagar.

Mina barn har en morfar, min "nya pappa" är det för dom - så som min far uppenbart önskade att det skulle bli. Min far, så länge han ombesörjer kontakten, är aldrig nekad umgänge med mina barn (men fortsätter han fråga dom om dom vet vem han är och kalla sig själv morfar inför dom kan detta ändras). Mina barn har inget med min uppväxt att göra, och han kommer inte såra dom så som han sårat mig. Han har inte den tillgången till dom, och jag kämpar inte för den tillgången heller. För mina barn är han "mammas pappa" och en dag kommer jag såklart att behöva förklara, men det är länge dit. Dom ställer noll frågor.

Jag sätter honom, och min mor, som ansvariga för att jag lämnades ensam med en dominant och manipulativ pojkvän. Dom borde ha varit där och räddat mig helt enkelt. Framför allt borde min far aldrig använt mig som verktyg i kampen för att såra min mor. Jag har dock viktiga saker med mig i mitt eget föräldraskap och i dom krav jag ställer på min sambo. Hur man absolut inte ska behandla ens barn är solklart för mig, kanske mer solklart än för andra. Jag hoppas i alla fall det - så att alla år av svek och sorg är värda det.

/My