Inte direkt som en vind

Före graviditet numero uno var jag en såndär hurtig individ som sprang, gymmade, cyklade och ja - inte hade ont överallt. Hon försvann någonstans på vägen. Eller snarare har hon ont överallt, och får ondare efter rörelse... Hon är trött helt enkelt.


Nåväl. Jag har en tid haft ett sug att börja springa igen men varit ganska rädd över att inse hur dåligt det skulle gå. Liksom, huvudet är på en nivå och kroppen en annan. Sånt är tungt. Med pepp från sambon som ba "men spring 1km, det räcker väl?" så gav jag mig i alla fall ut här igår. Hur det gick? Jo jag förstår att ni såklart undrar men det gick bra. Jag sprang ju, bitvis. Det var väl på den nivån det skulle ligga? Det gick helt enkelt asbra! Jag flög inte direkt fram men jag tog mig ju hemifrån, ut och hem igen. Det måste en ju räkna som lyckat! Nej, jag sprang ingen kilometer. Det var dock pepp som var poängen.

Nuet dock. Idag. Jag. Har. Så. Ont. Överallt. Alltså på riktigt ÖVERALLT! Nedan bild illustrerar plågan jag lider av. Jag fick också för mig, eftersom jag har så dålig hållning och ont pga denna, att jag skulle skärpa till hållningen också. Alltså har jag nu ont i buk- och ryggmuskler också. Så kombinerar vi det med tre barn och tårarna rinner...

Det är idiotiskt att träna. Idiotiskt. Men... Skulderbladen känns bättre (körde lite cirkelträning hemma också). Så. En mycket komplicerad paradox! Heja mig i alla fall! Jag tog tid till mig. Bara mig!!