En arger till

Det tog åtta månader innan vi såg nåt annat än en glad och bubblig person hos vår trea. Det här blir inget barn som bara sitter tyst och ler inte, det märks tydligt.


Trean är en riktigt bestämd ung dam, liksom båda hennes bröder. Hon vet vad hon vill och får hon det inte blir hon väldigt arg - kasta-sig-baklänges-arg. Hon sitter på golvet och sparkar med sina knubbiga små ben samtidigt som hon skriker högt, rynkar ihop ansiktet allt hon kan, vevar med armarna och slänger sig baklänges. Vilket såklart gör henne ledsen då hon slår sig. Fram till nu har hon gått att avleda, liksom lyfta bort från situationen och gjort nåt annat. Hon har inte heller kanske varit exakt lika målmedveten... Idag fungerar inte avledning, hon är förbannad antingen till hon får som hon vill eller till det helt enkelt går över.

I famnen, om hon inte vill vara där, ålar hon och slänger sig hit och dit för att markera. Hon kastar sig framlänges för att nå saker på bordet och får hon då inte det hon vill ha kommer sparkarna och skriket. Det är ganska fascinerande att se och som förälder blir vi riktigt lyckliga. Vi vill ha barn med oumph i, det SKA vara vilja och humör. Trean är dessutom flicka, eller i alla fall född med kvinnligt könsorgan, och kommer därför behöva en hel del jävlar anamma i sig för att synas och höras i vårt samhälle. Vi kommer att heja på hennes vilja och röst, medan vi sänker grabbarnas. Grabbarna glider runt på räkmacka ändå.

Nu är i alla fall friden över. Vår genomlyckliga trea som hittills inte sagt många ord annat än joller har i och med utvecklingen förvandlats till en visserligen fortsatt glad person men en som tar plats, och plats ska hon få ta. Jag har något minne av att tvåan som också var en relativt glad bebis även han blev lite mindre glad i och med självständighetsutvecklingen. Han gick visserligen vid åtta månader men just det där att ta sig fram själv och utforska världen, inse att där finns saker man vill ha men inte får, är då förmodligen jävligt tungt för viljestarka individer. Det känns som att barnen gått från glad och lycklig till sura och olyckliga över en natt. Trean är dock gladare än tvåan, tvåan är ju än idag ganska trumpen ganska ofta. Den stackarn, klämd mellan syskon.

Jag fascineras mycket över personlighetsutveckling. Jag ser massor i min 4,5-åring som jag även såg när han var bebis. Lite avvaktande, funderar, läser av ansiktsuttryck och kroppsspråk... En stark vilja men acceptans för nej. Han har ett djup som är svårt att beskriva i ord. 3,5-åringen är kamiazepilot, kör sitt race i sin egen värld. Stark vilja noll acceptans för nej, precis så som bebis. En virvelvind utan koll på omgivningen. Inte direkt en filosof. Trean lycklig, stark, busig, läser av omgivningen och ansikten men är inte speciellt avvaktande. Social person som gärna ler först istället för att vänta på ett leende. Verkar ha väldigt svårt för att det inte blir som hon vill. Oh så roligt det ska bli att fortsätta följa henne nu, hon är personlighetsmässigt väldigt lik tvåan. Det kommer att hända MASSOR bara dessa kommande tre-fyra månaderna innan ettårsdagen. Mest troligt kommer hon att börja gå och även prata en del, förutom självständighetsutvecklingen där hon kommer att röra sig längre och längre från oss... En utveckling som går snabbare ju närmre vi är! Ju mer vi visar att vi ser, hör men framför allt förstår och lyssnar desto snabbare blir hon egen. Vi är lyhörda och redo!

Madelene

Vilken sötnos 💕

Svar: Jo hon e göllig :)
My