En annan aspekt i sova-själv-hysterin

Ända sedan ettan föddes har vi förstått att nåt av det viktigaste som finns i Sverige är att ens barn kan somna och sover själva, i egen säng, i eget rum borta från föräldrarna. Helst direkt och helst hela nätter. Det är triumf. Det är måttet vi mäter "trygga" barn med. Och kvar står föräldrar med onödig sömnbrist och en känsla av misslyckande för att få barn vill sova själva, sådana finns men de är få (jag har ett sånt).


Jag brukar tänka på det ur biologisk synvinkel. Hur många däggdjur känner du till som lägger sin avkomma att sova ensamma och långt ifrån sina föräldrar? Just nu kommer inte jag på någon. Man vill skydda sin avkomma. Avkomman är inställd på överlevnad. Vår avkomma är gruvligt ohjälplig när den föds = i extremt behov av föräldern för överlevnad. Tror ni att man ute i naturen hade lagt sin bebis på en gräsplätt och sagt godnatt för att sen vandra iväg flera meter, där en inte sett bebisen, och lagt sig för att sova? VARFÖR skulle vår avkomma naturligt behöva sova i eget rum avskilt sin förälder? Nej just det. Idén är idiotisk. Barn är som mest trygga nära nära. De behöver inte läras att sova, eller sova långt borta. Det strider mot deras instinkt, det är därför det tar några nätter av hysteriskt skrikande av rädsla innan de går med på att lämnas nattetid. Barn flyttar ut när de är redo ändå. Det kan jag lova. Jag känner till få vuxna som samsover med sina föräldrar.

Utöver det fullkomligt onaturliga med att placera sin hjälplösa avkomma i ett avskilt rum i mörker och förvänta sig att hen ska trivas där så missar man saker... Eller vi hade i alla fall gjort. När våra barn är sjuka, i sin astma exempelvis, är det generellt alltid nattetid dom uppvisar symtom. Har man barn med andningsproblem vill man gärna upptäcka dessa NU och inte åtta timmar senare. Åtta timmar med en andningsfrekvens på närmare 100 andetag per minut är mycket påfrestande för kroppen... Extremt stressande faktiskt. Inatt var det bara av en slump min sambo upptäckte att tvåan hyperventilerade och hade hög feber. Han gick förbi efter att ha varit vaken sent och hörde barnet andas. Hade tvåan sovit inne hos oss hade jag upptäckt det för längesen. Vi vet inte hur länge tvåan kämpat så med att få luft. Hade trean lagts i egen säng i eget rum hade vi inte förstått hur sjuk hon var förrän på morgonen... Vill inte ens tänka tanken på vad som kan hända.

Nej det är inte vidare bekvämt att sova ihop med virvelvindar men det har ändå varit enklaste sättet att få sömn alls. Dels har vi sluppit den där berömd fighten för att ens få barnen att sova långt ifrån oss (försökte med ettan - stackars, stackars barn. Ren misshandel var det) och dels har vi sluppit kliva upp och ner i sängen flera gånger per natt för att trösta/söva om barn. I början var det tufft att lära sig sova med flera men idag sover vi tydligen igenom en hel del att döma av hur lite barnens farmor och farfar sover när barnen sovit med dom, höhö. Vi valde helt enkelt att sömnträna oss själva istället för att plåga våra barn med så kallade "kurer". Vi fann nåt udda i att vår fyramånaders skulle läggas själv medan vi sov ihop. JAG hade dött om jag lagt min ammande bebis långt borta och skulle behöva kliva upp en gång i timmen för att amma...

Det har gått bra för oss ändå. Vi har trygga barn ur Sverige-mått mätta. Alltså barn som både kan somna och sova själva (viktigt)... Det är väl bara det att våra barn valde när dom ville flytta ut, alltså det har aldrig varit en berömd fight av ignorans av deras behov för en utflytt ur vår säng. Efter denna natt, där tvåan visat symtom på att kunna bli riktigt sjuk om vi inte behandlat honom snabbt, så känner jag mig rätt otrygg med att dom just sover själva i eget rum. Men jag får vänja mig helt enkelt... Det tar säkert några nätter av oro nu igen, men det går nog över. Det är väl så man brukar säga när man sömntränar barn? Dom vänjer sig.

/My