Att byta sysslor med varandra

Min åttamånaders är ju just nu en pain in the arse så att säga. Det är mycket sitta klistrad på sin mamma, visa att man ska ner för att direkt skrika att man ska upp, gnälla, gnöla, knöla, amma i 100 år var 30:e sekund osv osv osv. En hel del hänga i mammas vrist om mamma råkar behöva två armar till jag vet inte vad - jag kan i princip allt med en arm numer. Så det är tungt just nu. Jättetungt.


Jag har en del projekt jag vill få färdiga innan semestern är slut och jag åter står ensam med alla tre barna. Jag vaknar med massor av energi och vill. Jag påbörjar och så blir jag avbruten. Jag återgår och så blir jag avbruten. Jag försöker söva uppenbart snortrött bebis som kommit på det eminenta med att vända sig i vagnen och därmed också sätta sig upp 4738632838 gånger per sövning. Jag använder inte sele. Jag upplever det hemskt att själv sitta fast och sätter därför inte fast mina barn, inte i vanlig sits. I ergonomiska sittdelar gjorde jag det när dom var minimini, men trean har Britax Go Big så selen är helt bortplockad. Trean tar alltså all min energi. Och på det sysslar tvåan med sitt sedvanliga gnällande (sedan 3,5 år tillbaka). Den energi jag vaknade med är helt dränerad innan lunch. Glädjen i projekten jag vill göra dör snabbt i och med alla avbrott... I och med det gnagande ljuder av min bebis missnöje. Gud nåde Gud om hon blir av samma skrot och korn som sin lilla storebror. Kokobellobilen kommer att behöva hämta mig inom kort då.

Som tur är lever jag ihop med man som hör mig, ser mig och kanske inte alltid förstår mig men som försöker. Ökad förståelse har kommit i och med de dagar han varit själv med alla tre barna och han hör ju treans gnölande... Jag har tydligt förklarat skillnaden på att det han har för sig får han göra klart medan det jag tar för mig alltid behöver avbrytas, och vänta. Han ser det. Han tog henne helt enkelt med sig i sina projekt och lät mig göra mina ifred, så gott det gick. Att bara få vika tvätt ensam är för mig just nu en drömtillvaro! Att få upp de där tavlorna, sänka spjälsängen och få gå igenom garderoben utan trean hängandes skrikande i mina knäveck är som fyra veckor semester. Medan han badade trean inför natten hann jag plocka undan all disk, hänga sista maskinen tvätt, vattna ute, ta in tvätten från utomhus och borsta tänderna. ENSAM!

Det har blivit så hos oss att det är han och sönerna medan jag är med dottern. Sedan kör vi på i "gamla" spår, båda muttrar och är sura. Middagen blir oftast sen vilket betyder att trean är jättetrött vilket betyder att så fort jag ätit klart smiter jag upp med henne för bad och nattning. Kvar står han med disk och kvällsröjning. När vi båda kommer på varför livet känns trögt och irriterande, det är inte alltid vi fattar varför vi surar sådär direkt, brukar vi köra en liten grej ihop; Att byta sysslor med varandra hjälper. Båda gör fortfarande måsten men det är ANDRA måsten. Oftare går han upp med trean medan jag tar disk och kvällsröjning. Oftare muttrar vi mindre och oftare har båda energi att se en film, spela spel, prata och kanske till och med råka mötas mer romantiskt. Eller bara sitta tysta med telefonerna i varsitt hörn av soffan. Det, och att planera in motion enskilt för oss, hjälper gott. Livet är fortfarande vardag med tre barn men det blir lite annorlunda. Lite lura hjärnan att det inte är samma gamla hackiga skiva som går. Det han är trött på tar jag. Det jag är trött på tar han. Voilà! Lite gladare föräldrar och par!

/My