Allätaren

Varför ser hon så nöjd ut kan man ju lätt fråga sig och det ska jag minsann berätta. Hon har, just där, precis ätit upp ett löv. Igen.


Den här ungen tar nog priset av stoppa-saker-i-munnen-tävlingen. Ettan var liksom aldrig sånhär... Tvåan vet jag hade en förkärlek för sand, mycket sand. Jag minns det i alla fall inte alls så som såhär jobbigt som nu. Ur munnen på den här ungen plockar jag dagligen löv, blommor och pinnar. Stenarna på uppfarten är guld, tydligen. Gem, hårspännen (vi äger inte ens hårspännen och ÄNDÅ har hon såna i munnen!), plåster, damm, hår, jord (oh MÄNGDEN jord), sudd, delar från pennor, LEGO, bilar (små bilar alltså), en nål (helt sant), plast, tärningar, papper, klistermärken (hon pillar loss dom från väggen, tydligen), insekter (eh, ja)... Jag tror det skulle vara lättare att rada upp saker hon INTE har i munnen och då kan du tänka dig saker i storleken av byggnader. Typ så. Resten rakt in i käften, och sen flinar hon.

Mitt liv har förvandlats till att helt enkelt inte göra annat än tappa bort henne och sen krafsa ur allt möjligt ur käften på henne. Jag tänker att jag en dag kommer att hitta den där saxen jag idag tappade bort där inne. Det vore nåt! Så gör hon någon nytta samtidigt som hon mest stör!

/Sakletaren