Vart var jag nu då?

Vet ni hur svårt det är att minnas vad jag skrivit om och inte? Helt galet svårt ska jag tala om. Precis som in real life lär jag upprepa mig, och tjata, och vara helt ointressant och sen upprepa det ointressanta tusen gånger till. Det är hjärnan ni vet. Den som tagit semester. Ja och så det faktum att det går x antal dagar mellan tiden att skriva, och därmellan har jag påbörjar flera inlägg som jag fått avbryta. Svårt att sålla då. 


Hursomhaver byxan skaver. Livet är planerat till den 7/1-2018. Skönt. Då vet vi det. Nåja. Kanske inte i detalj pga vi har ju inte mitt schema klart ännu, och vi vet ju fortfarande NOLL angående min sambos framtid på sitt jobb pga chefen inte annonserad än. Eller vad/hur koncernen tänker kring arbetstider and so on. Bagateller för dom - livet för oss. Barnen, som hela livet ändå handlar om, får ledigt till 4/9 i alla fall! Så skönt för dom. Efter det hinner jag få två månader ihop med trean "själv" (15 timmar/vecka) innan det är dags för halva ekorrhjulet - deltidsjobb. Jag både längtar, och bävar.

I veckan fyller jag hela 32 år och förutom att vilja gå ut och äta ENSAM önskar jag mig palt... Ja. Jag saknar palt. Det är det enda jag idag har att "ge" barnen av sitt norrländska arv. Paltmiddag. Upp till norr lär det dröja innan vi kan ta oss, och helt ärligt, även om jag längtar ihjäl mig, vet jag inte riiiiiiktigt vad vi ska göra där. Förutom säga hej till folk jag tänker på och saknar men... Jag antar att jag blivit Stockholmifierad. Kan inte längre förstå vad man göööööör utanför en storstad (i svenska mått). Nåväl. Vi får se angående födelsedagen. Jag lockade la sambo med lite egentid han och jag, med farmor och farfar som barnvakt, men fick ett måttligt intresse åter. Typ som när jag friade och han ba "nej". Kul kille! Besides kanske det sätter igång med ett takbyte hos oss just då. Kanske inte blir så mycket födelsedag alls!

Vi semestrar på och under tiden verkar trean utvecklas till en liten djävul må jag säga. En massa bus gömmer sig i den där lilla kroppen i alla fall. Hon bits, hon äter blomjord, hon drar ut toalettpapper, hon packar upp det vi packar ner, hon klättrar i vagnen, hon sliter i sladdar, hon drar ner blomkrukor, hon kastar saker på golvet, hon blir så jävla förbannad när hon inte får som hon vill! Inte ens 70cm lång sitter hon där och spänner hela kroppen samtidigt som hon skriker rakt ut högröd i ansiktet när hon inte får äta ytterligare en näve jord, eller när syskonen nekar henne delaktighet i iPaden (alltså nekar henne att äta den och slå på den). Ja, vi har svårt att inte skratta ihjäl oss åt henne. Hon är så gölligt irriterande! Förutom idag, då var hon mest irriterande och när hon stoppade en snigel i munnen kände jag inte ens att hon var göllig längre...

Det är just i det där att jag älskar henne men finner henne oerhört kvävande just nu som gör att det här med att börja jobba både känns bra och jobbigt. Alltså. Jag gillar mitt jobb, men inte att jobba. Dagar blir låsta. Ansvar. En chef som bestämmer... Jag älskar ju min bebis men har helt tappat geisten. När ettan och tvåan var små var vi ute och flängde; Det var skogen, kompisar, öppna förskolan, lekparker, museum. Det var packning, ombyten, mellanmål, mat, dryck, blöjor och vagnar. Nu... Jag ORKAR INTE! Jag har ingen lust. Jag tycker att allt är jobbigt. Liksom Skansen igår - 7382723 väskor senare och jag var bara irriterad efter några timmar. När ettan för förtioelfte gången hellre tittade på vattnet som rann förbi än den jävla älgen jag släpat dom uppför Kilimanjaro för att se ville jag bara hem. Förut fann jag hans intresse för helt ointressanta saker spännande, fascinerande... Jag hoppas att den där lusten att leva genom dom återkommer. Dom förtjänar det. JAG förtjänar det. Och jag blir skapligt förbannad på min sambo som uttalar orden "Jag har ingen lust" när han tvingas gå med på nåt barnen har lust med. Hell - håll ba truten! Det är SÅÅÅÅÅ mycket jag inte har lust med (exempelvis väckas för amning 9273639 gånger per natt eller ordna boende åt den jävla snigelfamiljen mina söner samlat ihop) men jag gör det ändå. För dom. För att dom förtjänar det.

Jag tänker, hoppas, att den där lusten återkommer i och med att jag får pausen med just lagom mängd jobb. Jag tänker vidare att jag ju varit hemma, i princip hela tiden, sedan innan ettan föddes 2013. Kanske all min fantasi för lek och stoj helt enkelt tagit slut och behöver fyllas på? Kanske jag i och med tankar på annat om tre månader kommer att återgå till den där påhittiga och aktiva mamman jag en gång var. Jag saknar henne en del. Fan, jag gillade verkligen henne! Jag såg glimtar av henne häromdagen när jag cyklade fram och tillbaka på gatan lekandes att jag var en banan - detta är nåt sönerna gör huuuuur många timmar per dag numer. Cyklar. Fram och tillbaka. Och det var skoj. Jag lovar!


/My

Jo jag glömde!

Tankspridd har jag varit sedan ettans födsel och jag tror att det dels beror på hormoner, dels sömnbrist och sen dels på allmänt småbarnsliv. Maxtaket av tankspriddhet nådde jag 2016 gravid med trean. Jag glömde min ålder, min adress och kunde inte svara i telefonen när den ringde. Men visst ska en ut i arbetslivet fortast möjligt!! Gud nåde den kvinna som vill, eller behöver, stanna hemma längre!


Jag lider fortfarande av samma oroande känsla av tankspriddhet som när jag våren 2016 var tvungen meddela mina chefer att jag inte längre kunde jobba ensam. HERREGUD vad mycket fel jag gjorde. Jag var rakt ur sagt patientosäker. Jag förstod inte ordinationer, hade ångest för saker jag inte längre kände mig så säker på att jag gjort rätt väl hemma, mindes inte vad jag sagt, glömde återkoppla till anhöriga och la fel dosetter hos fel boende osv osv osv... Ingen kom såklart till skada, men det krävdes MASSOR av energi från mig. Jag har ju åter börjat jobba men har so far inte arbetat ensam. Oro ja. Jag måste dock börja någonstans.

En del saker kan bli lite roliga med den här tankspriddheten. Som när barnen skrattar åt att jag aldrig minns deras namn, eller att deras fars kalsonger hamnat i deras låda när jag tvättat och så. Eller när jag glömde bankomatkortet och körde ända till gallerian och väl på parkeringen mindes att kortet var kvar hemma... En del saker kan dock bli lite fel, som den stora blodiga fläcken i soffan nu för att jag glömde bort att jag har mens. Eller när jag mindes att jag placerat trean på grusuppfarten och sedan gått till baksidan och glömt bort henne - HERREGUD vad stenar en bebis rymmer i käften. Ja eller den där gången sambons anhöriga fått en stroke och jag glad i hågen SMS:ade den strokedrabbades dotter om att sy lite gardiner till helgen... "Jag tror inte det då jag är på sjukhuset med pappa nu". SÅ. JÄVLA. DUM.

Men men. Det tar väl en 2-3 år att bli sig själv igen efter graviditet och förlossning och snart har ett passerat. En dag kanske även hjärnan återvänder!

/My

Att byta sysslor med varandra

Min åttamånaders är ju just nu en pain in the arse så att säga. Det är mycket sitta klistrad på sin mamma, visa att man ska ner för att direkt skrika att man ska upp, gnälla, gnöla, knöla, amma i 100 år var 30:e sekund osv osv osv. En hel del hänga i mammas vrist om mamma råkar behöva två armar till jag vet inte vad - jag kan i princip allt med en arm numer. Så det är tungt just nu. Jättetungt.


Jag har en del projekt jag vill få färdiga innan semestern är slut och jag åter står ensam med alla tre barna. Jag vaknar med massor av energi och vill. Jag påbörjar och så blir jag avbruten. Jag återgår och så blir jag avbruten. Jag försöker söva uppenbart snortrött bebis som kommit på det eminenta med att vända sig i vagnen och därmed också sätta sig upp 4738632838 gånger per sövning. Jag använder inte sele. Jag upplever det hemskt att själv sitta fast och sätter därför inte fast mina barn, inte i vanlig sits. I ergonomiska sittdelar gjorde jag det när dom var minimini, men trean har Britax Go Big så selen är helt bortplockad. Trean tar alltså all min energi. Och på det sysslar tvåan med sitt sedvanliga gnällande (sedan 3,5 år tillbaka). Den energi jag vaknade med är helt dränerad innan lunch. Glädjen i projekten jag vill göra dör snabbt i och med alla avbrott... I och med det gnagande ljuder av min bebis missnöje. Gud nåde Gud om hon blir av samma skrot och korn som sin lilla storebror. Kokobellobilen kommer att behöva hämta mig inom kort då.

Som tur är lever jag ihop med man som hör mig, ser mig och kanske inte alltid förstår mig men som försöker. Ökad förståelse har kommit i och med de dagar han varit själv med alla tre barna och han hör ju treans gnölande... Jag har tydligt förklarat skillnaden på att det han har för sig får han göra klart medan det jag tar för mig alltid behöver avbrytas, och vänta. Han ser det. Han tog henne helt enkelt med sig i sina projekt och lät mig göra mina ifred, så gott det gick. Att bara få vika tvätt ensam är för mig just nu en drömtillvaro! Att få upp de där tavlorna, sänka spjälsängen och få gå igenom garderoben utan trean hängandes skrikande i mina knäveck är som fyra veckor semester. Medan han badade trean inför natten hann jag plocka undan all disk, hänga sista maskinen tvätt, vattna ute, ta in tvätten från utomhus och borsta tänderna. ENSAM!

Det har blivit så hos oss att det är han och sönerna medan jag är med dottern. Sedan kör vi på i "gamla" spår, båda muttrar och är sura. Middagen blir oftast sen vilket betyder att trean är jättetrött vilket betyder att så fort jag ätit klart smiter jag upp med henne för bad och nattning. Kvar står han med disk och kvällsröjning. När vi båda kommer på varför livet känns trögt och irriterande, det är inte alltid vi fattar varför vi surar sådär direkt, brukar vi köra en liten grej ihop; Att byta sysslor med varandra hjälper. Båda gör fortfarande måsten men det är ANDRA måsten. Oftare går han upp med trean medan jag tar disk och kvällsröjning. Oftare muttrar vi mindre och oftare har båda energi att se en film, spela spel, prata och kanske till och med råka mötas mer romantiskt. Eller bara sitta tysta med telefonerna i varsitt hörn av soffan. Det, och att planera in motion enskilt för oss, hjälper gott. Livet är fortfarande vardag med tre barn men det blir lite annorlunda. Lite lura hjärnan att det inte är samma gamla hackiga skiva som går. Det han är trött på tar jag. Det jag är trött på tar han. Voilà! Lite gladare föräldrar och par!

/My