Pseudomamman

Här kommer förklaringen
19/9 skrev jag ett inlägg om den eventuella storm vi stod inför och äntligen kan jag berätta mer;

Dels hade vi en situation på barnens förskola där ettan beskrev hur personalen inte hjälpte honom, det är löst. Sedan dess har ytterligare situation uppstått som vi är lite inne i just nu. Den pedagog mina barn här hemma berättat om som uppfört sig tveksamt kommer inte att vara kvar till våren, nåt som inte har med situationen kring mina barn att göra men det löser den... Där vi bor är det litet. Jag väljer därför, å pedagogens vägnar, att inte säga mer om saken här men förskolan har so far hanterat det bra och mina barn började ÄNTLIGEN gå till 15:00 igen när detta nya hände, som pajade allt... Men nya tag i januari och en förhoppning om att inget nytt tillstötet som gör att vi liksom får börja om hela tiden.

Så vad hände oss i höstas? Jo. Min sambo stod eventuellt utan jobb. Företaget han arbetar för skulle läggas ned och det var länge ytterst oklart om hans arbetsplats skulle finnas kvar eller ej. Vi fick i princip veta att den skulle det för bara några veckor sedan. Denna osäkerhet tvingade mig till att ta en fast tjänst på 100% vilket nu, från treans 18-månadersdag, kommer att tvinga oss att ta ut föräldradagar motsvarande vår ledighet. Därför tvingas jag ta ut 50% i föräldradagar och han dryga 10%, eftersom vi nu ska försöka jobba om varandra för att spara alla dagar vi ändå kan... Egentligen var tanken att vi båda skulle ta 50% var men jag på timmar = inte tvingad gentemot arbetsgivare att ta ut föräldradagar. Bådas SGI sänks, som nämnt innan, men så får det vara. Deras tid hemma är viktigare.

Det var liksom en stökig tid och min sambo som tar livet lite med en klackspark var inte mycket till stöd. "Allt löser sig" - det är först nu när det löst sig men vi försöker planera framtiden om igen som han förstår att mitt magsår, som jag fortfarande lider av, inte kom till ur tomma luften.  Vi har ju levt, och lever, på en inkomst och den hotade att försvinna. Vi hade klarat upp det med nöd och näppe på min lön men treans dagar hade sedan susat förbi, dagar vi hellre håller i för hennes välmående.  Nu kommer ju dessa att susa ändå men med lite tur nog långsamt. Vi får se. Hade jag skitit i min arbetsplats hade jag nu sagt upp mig för att återgå till timmar, men jag skiter inte i den. Jag bryr mig snarare enormt mycket. Så jag blir kvar på min anställning tillsvidare... Och hoppas att treans förskolestart om helst två år blir en bra start!

/My
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress