Pseudomamman

2017 - Sjukdomsåret

Jag brukar dra ihop en sammanfattning av året och gör så nu även 2017. Det var ett litet skakigt år och trots att det fortfarande är lite skakigt så verkar det ändå ljusare. Häng med om du vill:

Januari:

Jag började året inlagd på sjukhuset med trean. Hon hade RS och jag hade panik. Tvåan var så sjuk i RS år 2014 att vi förbereddes för att han skulle sövas och läggas i respiraror inte ens två veckor gammal och efter veckor av sömnbrist (vi kämpade länge innan vi fick hjälp med trean - vi hann söka akut tre gånger och ringa 112 en gång) tillsammans med oro och ångest pga erfarenheten med tvåan så bröt jag bara ihop totalt här. På sjukhuset körde dom också över mig och min önskemål angående treans vård. Det var mycket som var så tungt med hela den här RS-biten. Jag vill inte ens tänka tillbaka på det.... Jag fick kassera över 400 ml bröstmjölk, nåt neonatalvården skriker efter, pga att dom sket i att det var det jag ville att min dotter skulle få. Det gör ont i mig att läsa om det, än ondare att tänka på det...... (Min sammanfattning av sjukhustiden). Jag ska aldrig mer ha barn och jag vill bara skrika i ansiktet åt folk med nyfödda i köpcentrum och på restauranger vintertid idag. Folk har ingen aning...

Utöver RS-sjukdom hade vi det lite stökigt med amningen min dotter och jag. Treans korta tungband, som klipptes precis innan inläggningen på sjukhuset, gav oss en del strul men slutligen löste ju det sig och vi ammar än idag. Hon fick mig att inse att detta (kort tungband) orsakade hennes brors problem med amning och mage också, dom betedde sig nämligen likadant. Tänk om vi fått hjälp vi också. Jag kanske inte alls hade varit så sjuk i min förlossningsdepression som jag var då om han fått hjälp med tungan och därmed ammat korrekt och därmed inte skrikit dygnet runt...

Vidare, utöver RS och strulande amning, var ju också ettan och tvåan sjuka.... Alla var sjuka. Hela december låg vi, och hela januari. Vintern 2016-2017 var nåt av det värsta i mannaminne,  vi var faktiskt sjuka utan egentligt uppbrott mellan oktober och juni. Ja, och så fyllde ju ettan fyra år i januari men det var minsann inget sorgligt över det!

(null)
En liten trea jättesjuk i RS.

Februari:

Första som händer är såklart att tvåan fyller tre år och trean fick sitt tremånadersvaccin. Februari är månaden som förändrar mitt liv så som jag känt till det i fyra års tid. Ettan och tvåan börjar förskolan och en helt ny värld öppnas upp för oss. Jag var jätteorolig över inskolningen, dels mina barns mående men även mitt. Vad skulle jag göra nu och vem är jag om jag inte har all barn hemma? Det var lite bitterljuvt. Jag ville verkligen få pauser från dom, och vill än, samtidigt som jag hatar att ha dom inskolade. Förskolemiljö är ingen plats för barn, jag är än mer övertygad om det idag än innan mina egna var inskolade.
Inskolningen sköts av barnens far och allt går bra. Jag däremot inser hur lite jag har att göra utan barnen hemma och faller direkt ner i hemmafru-träsket. Plötsligt har jag tid att göra hushållsarbete, nåt jag absolut inte gjort innan, och plötsligt förväntas det av mig att sånt ska vara gjort också. Jag lägger tiden på att se serier och sova för DET är saker jag prioriterat bort i fyra år. Det är saker jag behöver och jag har inte skolat in de stora barnen för att kasta min egentid på hus och hem.

I februari avslutar vi också kontakten med BUP där vi varit inkopplade sedan ettans bebistid. Anknytningsproblemen pga förlossningsdepressionen 2013 och riskerna med vidare sådan vid nästkommande förlossningar har hållt oss kvar (snarare kopplat upp oss igen inför treans ankomst), utöver att tvåan ger oss gråa hår med sitt ilskna beteende - något vi också bad om hjälp med. Tvåan hade en enormt tung tid som tvååring men han tycks bara vara en mycket viljestark individ och vi vuxna fick lära oss att verkligen välja vilka strider vi vill ta med detbarnet . Vi skrivs alltså ut från BUP och kör sen en rejäl magsjuka efter det. Tvåan slutar också med blöja, enormt sent jag vet men man ska orka också!

Mars:

Trean är fyra månader och utvecklas precis som hon ska. Dom två stora barnen har roligt på förskolan och våren närmar sig. Jag börjar roa mig med att ta trean på toaletten när hon ska bajsa och det visar sig gå rätt bra, idag knallade hon själv in för toabesök som exempel (men ja hon bajsar också i blöja ibland).

Dom två stora som spenderar några timmar på förskolan har redan börjar visa på beteenden samhället skapar. Normer. Dom börjar leka att dom skjuter saker, skadar, och dom pratar om pojkar och flickor utifrån olika fysiska attribut eller bara detaljer på klädsel. Det gick jättefort för dom att anamma detta beteende och idag sysslar dom även med en viss utpressning "om du inte gör så tänker inte jag...". Saker vi inte sysslar med hemma men säkerligen användbart i samhället senare, i relationer med andra. Det vet vi ju alla hur najsigt det är med människor som utpressar oss till att lyda. Framför allt män.

Äntligen börjar trean visa på lite rutin och jag kan få börja hänga mer med mina stora barn utan hennes närvaro. SOM jag saknat dom och så samvetet äter upp mig inifrån. Barnen och jag börjar planera sommarens odlingar och i år liksom förra ska vi odla köttbullar.

April:

Tanken var att jag skulle återgå till jobb. Trean är fem månader och jag hade ju precis börjar på en ny arbetsplats när vi upptäckte henne i min mage. Trean tar inte flaska och inte napp, hon äter inte och hon gallskriker i sin fars armar... Vår inställning till våra barn är inte att det bara är att gå så dom får vänja sig. Vi formar inte bra relationer till andra vuxna genom påtvingat umgänge och tänker oss att barnen inte heller är så jävla sugna på det... Jag fick helt enkelt meddela min chef att jag inte kunde svara på frågan angående sommarens jobb och min återkomst till tjänst så som jag trodde skulle gå. De två tidigare barnen har aldrig riktigt haft problem att umgås med sin far men denna har. Under min magsjukeperiod skrek hon konstant i sin fars famn och placerades enbart hos mig för amning, för att sen skrika igen när han tog henne. Det är varken schysst mot barn eller pappa, men mest oschysst mot henne.!
 

Trean lär sig att sitta och vi kör ett race med scharlakansfeber, halsböld, bihåleinflammation och allmän leda. Vi tar också med oss denna leda på en kryssning där vi möter familj med barn som delar namn med tvåan (mycket ovanligt) som också har en pappa med samma namn som min sambo. Vad är oddsen?

Maj:

Sommaren kom! Trean är nu ett halvår och jag kan fira att jag aldrig varit utan henne under all denna tid. Väckt flera gånger per natt och bärandes så att kroppen värker då hon fullkomligt hatar sjal/sele. Min sociala ångest gör sig påmind i full blom efter varje social tillställning! Jag oroar mig över att förlora möjligheten till jobb (redan här vet vi att sambon eventuellt står utan jobb till hösten) samtidigt som jag inte bara kan lämna mitt barn skrikandes i armarna på sin far för nåt så trivialt som en arbetsplats. Jag livskrisar och söker två kurser på universitetet. Jag upplever mig själv som oerhört disträ, jag förstår inte instruktioner och minns inte vad någon säger. Keep in mind - mer än ett halvårs konstant brist på sammanhängande sömn. Jag är också enormt stressad över jobbsituationen för både mig och la sambo.

6,5 månader gammal lämnar jag för första gången lillasyster för att umgås med mina stora barn utanför huset och inte bara när hon sover. Jag tar en anställning tillsvidare på 100% enbart för att min sambos situation är så lös, jag vet att detta innebär att offra min frihet och eventuellt treans rätt till att vara hemma i tre år men vi behöver ju också mat i magen, vårt hem och pengar......... Jag ska dock fortsätta vara helt ledig fram till november förutom eventuellt då några pass under sommaren.

Jag ordnar också kontakt med MVC pga helt galna humörsvängningar. Jag ombeds omedelbart att sluta med de p-piller jag äter och har än idag inte börjar med några nya och mår faktiskt enormt mycket bättre även utan de antidepressiva det är tänkt att jag ska ta pga min PMDS. Jag funderar på att sterilisera mig men har ännu inte tagit tag i det, jag hinner knappt duscha så det lär dröja lite till.

Vidare är trean med i en språkstudie som börjar vid halvåret och slutar vid tvåårsåldern samtidigt som ettan träffar en logoped pga min misstanke om kort tungband. Tyvärr händer en hel del akuta saker inför nästkommande besök hos logopeden så han är ännu inte utredd klart, men det får vänta ändå. Ettan hamnar på det på akuten och får spendera natten där med syrgasbehandling, av okänd orsak kan han bara inte få luft plötsligt och blir ganska risig under tiden han kämpar med luft här hemma.

Trean slutar att bajsa i blöjan - EC har fungerat!

Juni-Augusti:

Jag är planerad för mitt första arbetspass den 30/6. Trean är då åtta månader gammal och jag oroar mig. Jag kunde dock aldrig göra det arbetspasset för att trean blev sjuk, förkylning igen med andningsproblem som följd (också orsak till att vi inte kunde träffa logopeden). Akuten och barn- och ungdomsmottagningen blir vår räddning. Före allt detta tog vi dock sommarlov och barnen planerades vara hemma med mig och deras far i 10 veckor. Fantastiskt skön tid tillsammans!

Sommaren spenderar vi tillsammans hemma, förutom de få arbetspass vi vuxna tagit på oss att göra. Vi byter tak på huset och bara är. Ettan kör en blodförgiftning i foten (orsak till missad logoped), jag försöker mig på att börja springa igen, jag fyller 32 år och la sambo bygger klart barnens trädhus (kojan), vi försöker roa oss så gott det går helt enkelt. Det enda vi gör semesterväg är en tripp till barnens mormor och morfar precis innan midsommar och vilken midsommar det sedan blev - trean började att krypa på midsommarafton av alla dagar! Vi besöker också Skansen en sväng. Min sociala ångest slår i taket i takt med att jag börjar att jobba och det är så jobbigt...

(null)

Någon helt fantastiskt sker dock denna sommar. Ettan lär sig att cykla och i och med att vi får ett helt nytt tak avslutad därmed alla måste-renoveringar! Nästa steg blir att göra nåt roligt istället.

(null)

September:

Efter en frisk sommar (ja jag skojar, vi var inte vidare friska) börjar vi hösten med höstblåsor. Tvåan har stora röda utslag på händerna och fötterna och det kliar och svider så att han skriker helt hysteriskt samtidigt som han slåss för att försöka komma undan sin egen kropp. Efter flera timmar råds vi att besöka akuten för att hjälpa honom med klådan. Sjuksköterskan i rådgivningen hör tvåans plåga men tyvärr finns inget på akuten som hjälper.

I september återgår dom stora barnen till förskolan, en start som går sisådär och en höst som inte är fantastisk. Mer om det snart. Trean börjar att gå och vi har fortfarande inte fått några som helst svar på vad som sker med min sambos arbetsplats, det är tänkt att företaget han jobbar för lägger ner i november... Tiden börjar bli lite knapp.

Ettan vill inte vara i förskolan och gråter vid lämning. Jag råds att bara gå men det fungerar inte så för oss, det är helt vridet fel att för mig vända mig och gå ifrån mitt ledsna barn. Att man ens råds att så göra är helt fucked up egentligen. Slutligen berättar ettan om varför han är så ledsen (tack gode Gud för stora barn) och det handlar om att man helt enkelt inte fångar upp honom, ingen vuxen finns där för honom, när andra barn inte är schyssta. Pedagogerna löser detta efter ett möte och voilá - min unge går förskola igen men går enbart med på att vara där till lunch. Fine by me men lite segt att lämna 9:00 och hämta 12:00, jag gör det dock mer än gärna för mina kids.

Medan vi utkämpar stora hinder med jobb och förskola utvecklar trean två tänder. Det var på tiden sisådär 11 månader gammal.

Oktober:

Vi får en ettåring i huset och vi kör ytterligare en sjukdom. Treans ettårsdag spenderas i Skåne efter att vi under en veckas tid hängt på Lalandia i Danmark. Fortfarande inte ett ljud om min sambos arbetssituation.

November:

Jag börjar jobba igen och arbetar 50%. Det innebär att jag gör två dagar per vecka hemifrån förutom var fjärde vecka då jag även arbetar helg. Tyvärr är jag schemalagd torsdag till söndag de veckorna och detta innebär, för trean, ett problem. Det blir mycket mammatid borta. Trean är ledsen när jag kvällsarbetar och gråter sig till sömns. Hon och hennes far har insett att deras sätt att natta är att köra vagnen - vi ammar oss till sömns hon och jag. Tvåan har insett att pappan måste fokusera på trean så han flippar ur och gör allt för att störa... La sambo har det tungt dessa dagar. Jag blir också antagen till båda de kurser jag tidigare sökt och ja, det blir heltidsstudier det - utöver 50% jobb och barn hemma heltid.

Jag hinner faktiskt inte med bloggen längre. Eller nåt annat alls....

December. Nu.

Vi får äntligen svar på sambons arbetssituation och det verkar som att han har ett jobb kvar. Ettan och tvåan berättar om en pedagog som beter sig helt emot accepterat och jag behöver återigen klaga på de stackars människorna på denna förskola, detta när vi PRECIS löst ettans sorg vid lämningarna och mina barn Ä N T L I G E N börjar gå till 15:00 igen. Ja, jag är krävande. Jag är faktiskt pissjobbig. Det är mina barn det handlar om. Deras arbetsmiljö och deras framtida relationer med pedagoger. Jag hoppas att alla föräldrar är pissjobbiga.

Trean pratar en del nu, 13 månader gammal. Det är hej, mamma, pappa, banan, lampa, ajaj, nej... Hon klättrar runt och slår ihjäl sig mest hela dagarna, på riktigt. Ettan och tvåan plockades hem från förskolan en vecka tidigare än tänkt för jullov pga risker för magsjukor och annat, och vi har faktiskt sluppit allt sånt so far. Vi önskade oss en frisk jul detta år, med "frisk" menas feberfri och kräksjukefri. Vi hostar och snorar så som sig bör. Jag tappade rösten och barnen sover inte. Men vem behöver sova? 

Julen firade vi hemma FRISKA och barnen dränktes i julklappar. Vi hade förberett oss för detta genom att några veckor innan ha rensat bort och skänkt en del leksaker till barn som inte dränks. Då är det snart dags för födelsedagar igen då... 5 och 4 ska dom bli. Dom som nyss föddes!

(null)
Utrensade leksaker (finns BRIO-bana och LEGO-bana - behövs inte också en flexitrackbana).


Angående bloggen blir det vad det blir. Studierna är färdiga nu i januari och vi får helt enkelt se vad jag hinner! Jag ser dock att ni är kvar och det är ju roligt! Gott Nytt År på er!!

/My


Lite höhö-kuriosa
Januari 2013 är jag inlagd på sjukhus för att föda barn.
Februari 2014 är jag inlagd på sjukhus för att föda barn och samma månad läggs jag in med RS-sjuk tvåa.
2015 på våren läggs jag in på sjukhus pga oklara buksmärtor (samma skit som jag har nu igen) som jag sökte hjälp för flera gånger men när primärvården rakt ut sa att dom inte kan utreda mera rådde dom mig att söka akut och då blev jag inlagd. Jag orkar inte ens söka denna gång...
2016 låg jag inlagd dels i barnafödande syfte men också precis på nyårsafton i RS-sjuk-nyfödd-syfte.
Nu är 2017 snart slut och vi har faktiskt traditionsenligt även varit inlagda detta år! Ettan i våras.

Traditioner är väl till för att brytas? Vi vill inte besöka sjukhus under 2018. SÅ kul är det inte.

/My
Här kommer förklaringen
19/9 skrev jag ett inlägg om den eventuella storm vi stod inför och äntligen kan jag berätta mer;

Dels hade vi en situation på barnens förskola där ettan beskrev hur personalen inte hjälpte honom, det är löst. Sedan dess har ytterligare situation uppstått som vi är lite inne i just nu. Den pedagog mina barn här hemma berättat om som uppfört sig tveksamt kommer inte att vara kvar till våren, nåt som inte har med situationen kring mina barn att göra men det löser den... Där vi bor är det litet. Jag väljer därför, å pedagogens vägnar, att inte säga mer om saken här men förskolan har so far hanterat det bra och mina barn började ÄNTLIGEN gå till 15:00 igen när detta nya hände, som pajade allt... Men nya tag i januari och en förhoppning om att inget nytt tillstötet som gör att vi liksom får börja om hela tiden.

Så vad hände oss i höstas? Jo. Min sambo stod eventuellt utan jobb. Företaget han arbetar för skulle läggas ned och det var länge ytterst oklart om hans arbetsplats skulle finnas kvar eller ej. Vi fick i princip veta att den skulle det för bara några veckor sedan. Denna osäkerhet tvingade mig till att ta en fast tjänst på 100% vilket nu, från treans 18-månadersdag, kommer att tvinga oss att ta ut föräldradagar motsvarande vår ledighet. Därför tvingas jag ta ut 50% i föräldradagar och han dryga 10%, eftersom vi nu ska försöka jobba om varandra för att spara alla dagar vi ändå kan... Egentligen var tanken att vi båda skulle ta 50% var men jag på timmar = inte tvingad gentemot arbetsgivare att ta ut föräldradagar. Bådas SGI sänks, som nämnt innan, men så får det vara. Deras tid hemma är viktigare.

Det var liksom en stökig tid och min sambo som tar livet lite med en klackspark var inte mycket till stöd. "Allt löser sig" - det är först nu när det löst sig men vi försöker planera framtiden om igen som han förstår att mitt magsår, som jag fortfarande lider av, inte kom till ur tomma luften.  Vi har ju levt, och lever, på en inkomst och den hotade att försvinna. Vi hade klarat upp det med nöd och näppe på min lön men treans dagar hade sedan susat förbi, dagar vi hellre håller i för hennes välmående.  Nu kommer ju dessa att susa ändå men med lite tur nog långsamt. Vi får se. Hade jag skitit i min arbetsplats hade jag nu sagt upp mig för att återgå till timmar, men jag skiter inte i den. Jag bryr mig snarare enormt mycket. Så jag blir kvar på min anställning tillsvidare... Och hoppas att treans förskolestart om helst två år blir en bra start!

/My