Periodare

Det är så irriterande att periodvis ha så fruktansvärt svårt med sömnen. Vissa veckor, ej listat ut varför/när, sover jag i princip inget. Jag har inga som helst problem att somna, däremot vaknar jag och är sedan vaken. Som i skrivandets stund: Har varit vaken sedan 02:30, klockan är nu 03:23. Jag kommer att vara vaken till minst runt femtiden innan jag somnar om igen.


Sömn har alltid varit min svaghet. Sover jag dåligt blir jag också en dålig människa, främst en dålig mor. Det var så roligt häromnatten. Min käre sambo placerade, efter önskemål från barna, vartenda barn i dubbelsängen med mig och hävdade sen att det var för trångt för honom att sova med oss så han la sig, såklart som en räddare i nöden, i vårt gästrum... Den stackaren. Sova ensam en hel natt! Så trist. Allt medan jag då alltså inte sov alls pga ptja treåring som nästan föll ur sängen 638383 gånger, fyraåring som nästan la sig på bebisen 9283739 gånger och bebisen som förutom att vakna för att amma några gånger också försökte kasta sig ur sängen 425383 gånger... Dagen efter skrek jag på barnen, pallade inte gnällandet från bebisen och missade helt att tvåan hade rätt hög feber medan jag vrålade att han skulle "CYKLA ISTÄLLET FÖR ATT STANNA HELA TIDEN!". Stackars stackars stackars barn. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för mitt beteende mot dom alla dessa dagar av total sömnbrist och allmänt dåligt mående.

Nu är det alltså natt två utan vettig sömn och denna natt har jag, förutom barnen, också behövt lyfta bort min sambo från bebisen. HUR ska jag någonsin få sova liksom? 

Det är ingen hemlighet alls att jag blir helt fruktansvärd mot barnen när jag inte får sova. Det säger sig självt. En människa med sömnbrist får sämre tålamod, blir sämre på att ta beslut, tappar koncentrationsförmåga, är mer sötsugen och allmänt idiotisk. Inte alls några konstigheter. Min sömn, jag som är med våra barn, borde prioriteras högst. Han borde, istället för att själv ha "offrat" sig för gästrummet, ha sett till att jag fick lägga mig där och sen kommit med trean varje gång hon behövde amma. Han borde ha suttit där och väntat till hon ammat klart för att sen ta med henne i säng igen och låtit mig vara ensam i en 160-säng. Hon är 10 månader nu. Inte en enda natt, förutom någon enstaka när jag varit sjuk, har jag sovit ensam. Eller utan att väckas x antal gånger. Han har däremot alltid, förutom vid sjukdom hos de stora barnen, fått sova hela nätter ostört. Herregud han kan till och med prioritera egentid - alltså gå ner efter nattning, se en film eller spela spel. SÅ säkrad är hans timmar med sömn. Han vet alltså att han får sova när han lägger sig. Jag vet fortfarande aldrig hur ofta eller hur länge trean tänker amma och/eller vara vaken nattetid.

Sömn är hårdvaluta mellan småbarnsföräldrar. I princip alla kan vittna om den saken. Ojämt uttag av föräldradagar, ojämn inkomst och andra saker samhället diskuterar är blaha blaha i jämförelse. Det sättet sömnbrist förstör en på är massivt och får oss spelar det ingen roll om han eller jag arbetar; JAG vaknar av barnen mest ändå, och jag ammar nattetid. Medan han kan välja att sova i gästrummet inatt, för "allas" bästa. Inget täcke har jag heller pga det har han stulit.

De här perioderna när jag är vaken halva nätterna brukar komma och vara veckovis. Inatt är det natt två, bara fyra-fem nätter kvar av samma sak. Det är ju lugnt!

/My - inte alls bitter