Min 3,5-åring

Ett unikum av denna värld. Han är svår att beskriva min tvåa men en kan i alla fall säga som så att han inte riktgt befinner sig på samma planet som oss andra...


I affären. Jag säger att vi ska gå hitåt, han går ditåt och försvinner. Inte för att medvetet göra tvärtom utan för att han bara lallar runt. Som ett UFO. Han varken hör eller ser, eller lyssnar. 

Hemma. Vi säger att han ska gå och tvätta händerna på toaletten. På vägen dit glömmer han bort vart han skulle och går in i gäst-/datorrummet istället. Väl inne på toaletten, efter en del guidning, hör vi hur han grejar runt men aldrig spolar vatten. Plötsligt kommer han ut spritt språngande näck. Vad hände där inne kanske vi undrar. Han vet inte. Tvättade du händerna undrar vi vidare. Han minns inte... Han går tillbaka, efter lite guidning, och det enda som spolas i är toalettstolen. Han kommer ut, fortfarande naken. Tvättade du händerna nu då undrar vi. Nej. Han kissade lite istället. Tredje gången gillt då? Jajomen! NU tvättades händer!

Det här är ju gulligt egentligen. Han är så vilse i kolan att jag undrar om jag tappat honom på huvudet alldeles för många gånger när han var bebis. Och det är gulligt. Min lilla rymdvarelse. Men, det stora MEN:et, när detta skett varje dag sedan pojken började förstå instruktioner och man kanske, men bara kanske, verkligen just nu behöver att han LYSSNAR OCH GÖR VAD MAN SAGT är det mindre gölligöll. Han kan bara inte, helt enkelt. Han glömmer/förstår inte/lyssnar inte. Någonsin. Nånsin.

/Frustrerad mor till tre