Jo men den där ångesten

Jag skrev ju ett inlägg om min ångest efter arbetspass och sociala situationer men då det försvunnit är det svårt att hänvisa till, såklart. Jag får helt enkelt försöka sammanfatta utan.

 
Vad händer?
 
Jag är på jobbet, som exempel just nu då det är där jag utsätts mest för tillfället (snart startar öppna förskolan och allt sånt igen), och allt går bra. Det är trevligt och jag trivs och det är kul. Jag går hem...... Hjärnan startar; Missade jag nåt? Sa jag nåt som uppfattades fel? Tänk om dom inte förstod vad jag menade? Sårade jag någon? Vad sa jag egentligen? Läste jag rätt? Blev dosetten bra? Förstod jag läkaren korrekt?
 
Om då något hänt, vi säger att en av de jag vårdar uppvisar symtom på att bli dålig, så är denna nivå ÄN värre. Eftersom jag inte heller får svar direkt på vad som hände sen (när jag gått hem), varför och vad jag kunnat göra annorlunda pga är så långt mellan passen håller detta på i VECKOR. Det är nästan så att jag längtar efter att chefen ska ringa och ba "Du är körd. Du får inte jobba här mer för att du gjorde [valfritt scenario som skadat någon]". Då blir det klart så. Punkt helt enkelt. Inga mer funderingar. Jag kan liksom inte göra nåt för att göra rätt så att jag slipper eftersom min hjärna hittar minsta lilla grej att haka upp sig på.
 
Det handlar om fysiska smärtor i magen. Svårigheter att äta. Nedstämdhet. Oro. Andningsproblem. Mardrömmar och sömnlöshet. Huvudvärk. Spänningar. Jag måste hela tiden slåss med mig själv för att inte ringa och fråga ut kollegorna om saker, be dom dubbelkolla ordinationer och dosetter. Det är som att all tillit till min förmåga att göra fullkomligt enkla saker i mitt liv är som bortblåst, väl hemma. Efter sociala situationer utöver jobb vill jag ibland ringa upp och förklara mig. Liksom: "Du/Ni kanske missförstod mig när jag [valfri mening] men jag menade egentligen...". Situationen med jobb blir annorlunda för där pressar min hjärna mig på en annan nivå - jag kan inte bara övertala mig själv att "Skitsamma vad X tyckte, slappna av". Samma med vänner/människor jag bryr mig om. Eller människor som skrämmer mig, typ som jag känner mig underlägsen.
 
 
"Social ångest innebär att man är rädd för att hamna i situationer med andra människor där man riskerar att känna sig bortgjord eller granskad."
-LÄNK
 
Som sjuksköterska granskas man. Som vän vill jag inte bli bortgjord, eller såra.
 
 
Ibland försöker jag bara bestämma mig för att det som hänt har hänt. Jag kan inte påverka det längre. Har jag gjort nåt galet/sagt nåt dum/bedömt en situation fel ja då är det så helt enkelt. Jag har åtskilliga dagar och tillfällen uppskrivna i min telefon för att liksom få ur dom ur hjärnan. Glömma dom. Smärtan i magen stannar dock kvar, mardrömmarna, andningsproblemen, oron, huvudvärken och alla dygn utan ordentlig sömn.
 
Imorrn ska jag springa med hög musik rakt in i hjärnan. Ringer telefonen där chefen ska berätta att jag är körd pga [valfritt misstag] så gör den (det som snurrar just nu, om tre veckor är det vad pedagogen på öppna förskolan tycker). Men seriöst. HUR blir man fri sin hjärna?
 
/My
 
 
Jag inser, efter lite letande, att jag har gjort en del inlägg under samma ämne så startar en kategori för social ångest - HÄR. Kommer säkert fler inlägg under kategorin vartefter jag hittar dom. Inser att jag var enormt oroad inför skolstart samt jobbstart... Så den finns där och lurar.
Astrid

Jag känner lite igen det där. Nu jobbade jag inte som syrra men jag minns liksom saker jag sa från intervjun till jobbet (fast att jag hade minsta med mig har jag typ förträngt, minns det som fakta men inte i minne). Jag vet att jag fram tills vinter-våren (alltså 4-5månader av heltid) kände mig lite utanför gruppen och liksom... "ovan". Och att lösa mitt jobb var jättesvårt! Nu har ju du varit hemma så länge så då blir det kanske än mer påtagligt?

Förstår att det måste vara jättejobbigt i ett så socialt arbete som ssk ju är <3