Är det han som är hon som vill lämna honom?

Ibland i feministiska debatter känner jag mig utanför. Jag må identifiera mig som kvinna, bli identifierad som kvinna och leva i mångt och mycket som kvinna - burit och fött barn, tjänar mindre trots högre utbildning än sambon, sjukvården tar mig inte på allvar, mina projekt ses inte på som lika viktiga, ibland lyssnar ingen när jag talar med mera med mera. Men det finns en mängd saker kvinnor berättar, saker dom vill lämna sina män för, som jag absolut inte känner igen mig i. Ska försöka exemplifiera:

 
- Projektledningen, alltid skött av kvinnan - den största punkten:
 
Många kvinnor beskriver hur trötta dom är på att planera och genomföra allt. Semester, packning, födelsedagar, presenter, mat och så vidare - helt enkelt är kvinnan drivande i att nåt alls ska ske, och att det sen sker. Dom beskriver att dom ser till att mannens alla släktingar får rätt present på rätt dag. Jul, nyår, midsommar and so on. Om saker missas skäms dom å sin familjs vägnar, det är ett power-statetment att inte deala med nåt av detta och sen vara skamlös när allt faller ihop. Jag gör inget av detta. Noll. Jag är helt ointresserad av att ensam fixa inför hans släkts födelsedagar (han känner dom ju bäst), bland annat. Liksom han är helt ointresserad av att ensam fixa presenter åt min släkt. Han tyckte vi skulle bjuda massa människor midsommar, jag ville inte. Han fick sköta allt. Vi var på kryssning - han ordnade allt. Vi åkte till Thailand - han och hans far ordnade allt. Ska vi på dop/kalas ordnar han sina egna kläder och barnens, jag tar mig tid att få fixa till mig för en gångs skull. Inför semester skriver jag listor pga behöver dom för egen hjärna men han packar, utan min lista (alltså min lista är inte ett verktyg för att förenkla för honom - han behöver ingen) och sen checkar jag av pga skadad. Han har sällan missat nåt. Jag blir stressad av att han inte har en lista såklart, jag behöver ju listor för att bara överleva. Jag handlar aldrig. Jag lagar i princip aldrig mat. Jag varken bokar eller planerar resor och jag betalar sällan våra räkningar. Jag... Ja. Jag flyter liksom på i vardagslivet utan att egentligen lyfta ett finger. Som män generellt alltså gör.
 
Det är väl klart att jag gör saker. Det är oftast jag som städar toaletterna och som tvättar. Jag ÄLSKAR doften av sköljmedel och rengöringsmedel sen graviditeten med tvåan och kanske städar toaletten lite för ofta mest för att få sniffa. Ja, och så rymmer jag TRE maskiner tvätt på tvättstället medan han bara rymmer två. Han planerar så dåligt när han tvättar. Jag har också mest koll på barnens kläder: En påse (IKEA) för vinter, en för fodrade regnställ, en för ofodrat, en för bad och en för vind. Alla iordningsställda för att bara kunna lyfta ut vid behov. Detta kan han stöka till rätt rejält... Men jag är inte ensam om att städa toaletter eller tvätta, och jag är inte ensam om att veta vad som saknas bland barnens kläder eller fixar inklöp av saknade ting. Jag är däremot rätt ensam om mina påsar. Sambon är ju lite mer cool vid aktiviteter med barnen, tar det som det kommer. Helt galet anser jag som behöver struktur och planering för att ens ta mig genom dörren (därför det är så jobbigt att vara hemma båda två).
 
Det är också jag som dealar med besiktningsmän, verkstäder (bilen) och hantverkare. Jag tar initiala kontakten. Min sambo tycker inte om (orsak okänd, han vill inte berätta) att prata i telefonen... Detta kan frustrera mig en del men jag väljer att tänka att det inte har med lathet att göra utan nåt psykiskt och så tar jag det. Jag tycker inte om att rensa avloppen så det gör han - sånt här sker på ungefär samma årsbasis så fine.
 
Min sambo kan alla barnens personnummer, det kan inte jag, och han är delaktig, drivande liksom jag, i all planering för förskole- och läkartider. Han vet när och har koll på andra aktiviteter (kören) och han tar gärna barnen till läkare vid behov, om han är ledig. Här känner jag dock igen mig i debatterna. Min sambos jobb går före mycket. Men å andra sidan arbetar han åt sin far, barnens farfar, och denna individ jobbar i princip dygnet runt så är inte min sambo där får hans far, barnens farfar, jobba istället... Samvetet hit och dit.
 
Det som oroar mig en del är att kvinnorna beskriver detta som så stora problem i sina relationer, alltså att dom är konstanta projektledare, så att dom i princip vill lämna sina män. Jag har inte vågat fråga min sambo om han funderar i sådana banor eftersom han generellt faktiskt är den som ser till att vardagspysslet går ihop (handlar och lagar mat och ser till att vi har mat även dagen efter osv osv) i vår familj. Jag må vara hemma mest men jag sköter ändå inte sånt. Jag är med barnen, det är vad jag är. Övrigt. Inte så mycket. Han har väl, vid tillfällen, kommunicerat att han är rätt trött på att alltid vara den som planerar åt oss... Då tar jag mig i kragen en tid och liksom ni vet engagerar mig pga ja, älskar ju honom. Men sen faller vi snabbt tillbaka i gamla roller där jag kanske tvättar mest, och städar toaletterna, men övrigt inte riktigt gör så mycket mer av den där projektledningsbiten. Biten som tär ner kvinnor rätt rejält, vad jag förstått. Så som dom beskriver att deras män gör, i bästa fall. Alltså engegerar sig en stund för att sen tappa greppet igen.
 
Såklart känner jag igen mig i annat. Det är jag som är mest med barnen, det är jag som vaknar 63833 gånger på nätterna och som får/tar minst egentid (skulle säga tar för han erbjuder mig ofta att smita undan men jag vill inte). Här finns såklart en orättvisekänsla som ligger och pyr men det har att göra med att vi, i och med att jag är så rädd om min amning, blir ojämna i möjligheten att lämna hemmet den första tiden. Rent rättvisemässigt borde han kanske sitta lika inlåst som jag, men det vore ju å andra sidan orimligt med två inlåsta och förbannade föräldrar istället för en. Jag får dåligt samvete om han städar och plockar men inte jag, det får inte han. Har frågat. Jag känner mig som en skurk när jag är på jobb och han är hemma med sjuka barn, det gör inte han. Har frågat. I övrigt är det nog han som är hon... Och funderar hon på att lämna mig? Vågar jag ens fråga utifrån detta?
 
/My