Nu börjar det likna nåt!

Höstterminen har dragit igång. Vi kick-startade med öppna förskolan och såklart de EVIGA frågorna och påståendena om hur viktigt det är att vi skolar in trean nu i höst, senast i vår. Snark, snark, snark.... Varenda terminsstart är det så. Man sitter där med sin bebis liksom och ska börja samtala inskolning.


Barnen ska var lediga till 4/9 så vi har några veckor på oss att hänga bara jag och dom, som förr. Vi ska vara på öppna, åka till museum och träffa vänner. Vi ska också börja inhalera kortison så att vi, när vi blir sjuka (för det blir vi) redan är redo och kanske kanske kanske slipper åka in till akuten med trean. Kanske. Jag ska inte påstå att jag längtat efter detta, vardag med jobb och massa måsten, men jag ser det inte heller som något negativt och tråkigt. Jag trivs med vår vardag också. Framför allt vår vardag med barnen hemma, det är sjukligt långtråkigt utan ettan och tvåan MEN dom ska vara på förskolan. Dels finns inte väldigt många barn i deras ålder utanför förskolan och dels orkar jag inte vara den där supermamman som hittade på saker varje dag (även om just varje dag inte behövs).

Imorse gjorde jag det jag är van vid. Kollade vädret (så jag vet vad jag behöver ha med mig i klädväg åt allihopa), ordnade matlåda (är ofta borta över lunch), packade mellanmål, tog fram ombyten (minst två per unge pga några glömmer gå på toa ibland, ofta) och rotade rätt på lås till vagnen, babymonitor och våtservetter (svårt att pricka bajs i toaletten borta ibland). Off we went jag och di tre musketörerna. Jag glömde våtservetterna på bordet, tog inte med kläderna jag skulle ge till vännen och missade det där med att bestick är bra om en ska äta ris ute... Men det löste sig och jag menar - det är dag ett. Jag hinner nog få till mitt packande helt rätt igen sen! Jag börjar i alla fall känna igen min vagn numer. Helt fullproppad med saker, och fler blir det allt eftersom säsongen ändras. När jag sen ska ha med fodrade regnställ, stövlar och vinterkläder blir det nog en vagn till att släpa på! Typ. HUR klarar man sig utan vagn sen!?


Det var roligt. Vi har haft en bra dag och jag har även planerat höstens alla tider klart åt barna. Nåt har hänt med vår kommunikationsapp till förskolan, min sambo kommer inte längre in så jag fick äran att glida in och fixa. Jag hatar sånt. Jag förstår knappt appen. Vi är redo för hösten och glädjande nog har trean "sagt" sina första ord vi förstått: "Titt-ut". Fast hon sa mer "nAnA" men med tanke på att hon samtidigt gömde sig bakom ett kuddfodral gör ju att vi såklart förstår precis vad hon menade!


/My


Vitt vitt vitt. Eller bajs?

Åh du käre barnfria människa. Planerar du att renovera hemma? Planerar du också att skaffa barn en dag? Då vill jag tipsa om att inte göra som oss. Ha inte vitt!


Det är kanske inne, modernt och snyggt just nu det här vita. Hemmet ska se ut som en steril operationssal med helst lite detaljer i någon metall! Jättefint och sådär. Till barn börjar existera. Allt vi har som är vitt ser vitt ut på håll. Gör sig fantastiskt bra på bilder. Att komma nära däremot... Helt annan femma.

Är det inte brunt så är det svart så är det rött och så lite färgpennor. Bästa meningen jag sagt på några månader är "ja och så det du ser som är brunt på väggen där inne (toaletten) det är inte bajs utan choklad och ketchup". Ni kanske inte vet det men ketchup som suttit sedan kritaperioden blir brun i färgen! Jag ser hellre att folk vet det än funderar på om det var bajs eller inte.

Vi målade vår trappa vit och la svart/grå matta på stegen. INGET är vitt längre. Inget alls. Förutom trappstegen där bomull från bomullsförpackningen som tvåan roade sig med att riva ut sitter fast. Alla vita detaljer runt fönstrena är fulla av brungula handavtryck. Jag tror att det är nåt utifrån dom smetat ut där. Eller ketchup as usual. Eller choklad. 14 fönster. Säkert flera ton ketchup och choklad.

Allt renoverades ju för fem år sedan. Om 10 år till är trean 11 år (ska bli). DÅ kanske vi kan köra det vita och sterila, men då är det väl inne med den bruna skiten som redan satt här original från 70-talet igen. Well, well. Det är ett levande hem i alla fall och vi var då inte så korkade att vi valde vita möbler i alla fall!! HAHAHA på dig som har det!!!!

/My

Min 3,5-åring

Ett unikum av denna värld. Han är svår att beskriva min tvåa men en kan i alla fall säga som så att han inte riktgt befinner sig på samma planet som oss andra...


I affären. Jag säger att vi ska gå hitåt, han går ditåt och försvinner. Inte för att medvetet göra tvärtom utan för att han bara lallar runt. Som ett UFO. Han varken hör eller ser, eller lyssnar. 

Hemma. Vi säger att han ska gå och tvätta händerna på toaletten. På vägen dit glömmer han bort vart han skulle och går in i gäst-/datorrummet istället. Väl inne på toaletten, efter en del guidning, hör vi hur han grejar runt men aldrig spolar vatten. Plötsligt kommer han ut spritt språngande näck. Vad hände där inne kanske vi undrar. Han vet inte. Tvättade du händerna undrar vi vidare. Han minns inte... Han går tillbaka, efter lite guidning, och det enda som spolas i är toalettstolen. Han kommer ut, fortfarande naken. Tvättade du händerna nu då undrar vi. Nej. Han kissade lite istället. Tredje gången gillt då? Jajomen! NU tvättades händer!

Det här är ju gulligt egentligen. Han är så vilse i kolan att jag undrar om jag tappat honom på huvudet alldeles för många gånger när han var bebis. Och det är gulligt. Min lilla rymdvarelse. Men, det stora MEN:et, när detta skett varje dag sedan pojken började förstå instruktioner och man kanske, men bara kanske, verkligen just nu behöver att han LYSSNAR OCH GÖR VAD MAN SAGT är det mindre gölligöll. Han kan bara inte, helt enkelt. Han glömmer/förstår inte/lyssnar inte. Någonsin. Nånsin.

/Frustrerad mor till tre