Min förstfödde. Min stjärna.

Något annat som faktiskt ändå förändras, med tanke på att trean typ står stilla i växten (känsla, ej sant), är ettans utveckling. För det första är han skitjobbig pga argumenterar för sig. För det andra skvallrar han om ALLT! Fast det är väl egentligen inte skvaller, han berättar bara. Allt. A L L T. Hela tiden. Konstant. För det tredje är han den största dramaqueen som existerar. Den dagen han gör illa sig på riktigt kommer ingen av oss att tro honom pga skriker alltid så som att döden är nära, helt i onödan. Men, för det fjärde: Han kan numera cykla utan stödhjul och det är nåt han gärna berättar för alla, hela tiden.


Jag har noterat en tid att han cyklade mycket utan att stödhjulen tog i marken. Jag har berättar det för honom ganska länge, alltså att han förmodligen kan cykla utan. Vi har provat några gånger men det har inte riktigt gått. Jag har seriöst inte vågat släppa och i och med det fört över oro på honom. I helgen som var blev han positivt nog väldigt irriterad på mig plötsligt och skrek "släpp då!" varav han sen bara cyklade iväg. Och kunde... 4,5 år gammal cyklar den fegaste av dom alla alltså utan stödhjul. Min hjälte.

Så nu övar vi. Jag på att släppa iväg honom. Herregud! Det är liksom min bebis som kan ramla och slå sig EXTREMT mycket. Jag håller i mig själv för att inte åka till närmsta butik och köpa ALLA skydd på marknaden. Gudarna ska veta hur mycket jag ramlat och slagit mig med cykel och även fast jag är av art "learning by doing" så är just denna grej svår tycker jag. Han övar på säkra start och stopp, mest stopp. Han kör mest på sin lilla 12" just nu, han känner nog att han har mer kontroll med den och det upplever väl jag är sunt. Nästa sommar lär han ha lättare att nå marken från sin 16". Han får styra hur fort han vill utvecklas i frågan alldeles själv och just nu väljer han denna så då kör vi på den. Det är rätt svårt att styra, planera, trampa, ha koll på trafik och stanna i tid som det är. Att med lätthet då nå marken känns sunt. Han ser ut som en liten tecknad figur där han far fram pga trampar så frenetiskt snabbt utan att egentligen komma någonstans. Hehe.

Tvåan som alltid ska göra vad ettan gör har såklart testat utan men tycker att det ändå är bäst att ha kvar sina stödhjul. Även han börjar alltså bli klokare än förr. Inte en dag försent... Mer om honom i ett annat inlägg.


/My

Periodare

Det är så irriterande att periodvis ha så fruktansvärt svårt med sömnen. Vissa veckor, ej listat ut varför/när, sover jag i princip inget. Jag har inga som helst problem att somna, däremot vaknar jag och är sedan vaken. Som i skrivandets stund: Har varit vaken sedan 02:30, klockan är nu 03:23. Jag kommer att vara vaken till minst runt femtiden innan jag somnar om igen.


Sömn har alltid varit min svaghet. Sover jag dåligt blir jag också en dålig människa, främst en dålig mor. Det var så roligt häromnatten. Min käre sambo placerade, efter önskemål från barna, vartenda barn i dubbelsängen med mig och hävdade sen att det var för trångt för honom att sova med oss så han la sig, såklart som en räddare i nöden, i vårt gästrum... Den stackaren. Sova ensam en hel natt! Så trist. Allt medan jag då alltså inte sov alls pga ptja treåring som nästan föll ur sängen 638383 gånger, fyraåring som nästan la sig på bebisen 9283739 gånger och bebisen som förutom att vakna för att amma några gånger också försökte kasta sig ur sängen 425383 gånger... Dagen efter skrek jag på barnen, pallade inte gnällandet från bebisen och missade helt att tvåan hade rätt hög feber medan jag vrålade att han skulle "CYKLA ISTÄLLET FÖR ATT STANNA HELA TIDEN!". Stackars stackars stackars barn. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för mitt beteende mot dom alla dessa dagar av total sömnbrist och allmänt dåligt mående.

Nu är det alltså natt två utan vettig sömn och denna natt har jag, förutom barnen, också behövt lyfta bort min sambo från bebisen. HUR ska jag någonsin få sova liksom? 

Det är ingen hemlighet alls att jag blir helt fruktansvärd mot barnen när jag inte får sova. Det säger sig självt. En människa med sömnbrist får sämre tålamod, blir sämre på att ta beslut, tappar koncentrationsförmåga, är mer sötsugen och allmänt idiotisk. Inte alls några konstigheter. Min sömn, jag som är med våra barn, borde prioriteras högst. Han borde, istället för att själv ha "offrat" sig för gästrummet, ha sett till att jag fick lägga mig där och sen kommit med trean varje gång hon behövde amma. Han borde ha suttit där och väntat till hon ammat klart för att sen ta med henne i säng igen och låtit mig vara ensam i en 160-säng. Hon är 10 månader nu. Inte en enda natt, förutom någon enstaka när jag varit sjuk, har jag sovit ensam. Eller utan att väckas x antal gånger. Han har däremot alltid, förutom vid sjukdom hos de stora barnen, fått sova hela nätter ostört. Herregud han kan till och med prioritera egentid - alltså gå ner efter nattning, se en film eller spela spel. SÅ säkrad är hans timmar med sömn. Han vet alltså att han får sova när han lägger sig. Jag vet fortfarande aldrig hur ofta eller hur länge trean tänker amma och/eller vara vaken nattetid.

Sömn är hårdvaluta mellan småbarnsföräldrar. I princip alla kan vittna om den saken. Ojämt uttag av föräldradagar, ojämn inkomst och andra saker samhället diskuterar är blaha blaha i jämförelse. Det sättet sömnbrist förstör en på är massivt och får oss spelar det ingen roll om han eller jag arbetar; JAG vaknar av barnen mest ändå, och jag ammar nattetid. Medan han kan välja att sova i gästrummet inatt, för "allas" bästa. Inget täcke har jag heller pga det har han stulit.

De här perioderna när jag är vaken halva nätterna brukar komma och vara veckovis. Inatt är det natt två, bara fyra-fem nätter kvar av samma sak. Det är ju lugnt!

/My - inte alls bitter 

Gah!!

Jag är SÅ nojig angående denna stol nummer två. HUR ska man veta att barnet sitter korrekt? OCH... Jag vill ju byta. Hon är så extremt ledsen i babyskyddet, och snart ett år gammal.


Nåväl. 8100 gram och 69 centimeter verkar ju inte vara the shit som gör oss bytbara direkt. Det saknas närmare 10 centimeter (nej men typ) till axelbandet, och då 900 gram för viktgränsen på stolen... Jag vet att tvåan vägde typ 8300 gram när vi bytte till honom (fuskade lite) men han var både längre och två månader yngre än trean för det bytet. Hon är petit, och ändå så tjock och go'! Men som ni ser, långt ifrån godkänd för stol två. Eller hur (hoppas på expert där ute)?

Nåväl. Jag har lyssnat på vrålande barn i bil i åratal sammanlagt. Jag kan väl lyssna några månader till antar jag. Eller helt enkelt köpa oss en ny stol som hon faktiskt kan åka i trots sin korthet och lättvikt. Onödigt dock. Jag, vi, är inte direkt miljonärer... Och så konsumtion, och så är denna stol från 2014 så knappast gammal. Och så är det så frustrerande vara. Allt. VÄX unge!


/My