Stimulanstankar

Varje dag vi bara är hemma, eller dessa nu nästan två månader mina barn inte varit speciellt mycket med andra barn, så har jag skitdåligt samvete över att jag inte stimulerar dem/aktiverar dem och att de inte får träffa andra barn VARJE dag. På riktigt alltså. Sjukt dåligt samvete. Varför? Jo därför att...

...vi från start får höra hur viktigt det är med stimulans. Stimulans, stimulans, stimulans och stimulans! Jag får ofta också höra det nämnt i tidigare inlägg (att barn ba måste skolas in för vi klarar inte att stimulera dem) och hörde det senast idag. Det liksom tjatas om. Är det så konstigt att en har dåligt samvete då eller på riktigt tror att en ettåring har det bättre på en förskola än hemma? Nej. Inte alls. Som jag nämnde går det sällan en hel dag utan att jag numer börjat tänka på att jag kanske inte alls längre duger... Att det mina barn får inte är nog för att de ju inte är inom den magiska förskolan! Och sånt här kan man liksom inte bara sitta och prata om för då skuldbelägger man någon, eller dömer en annan eller försöker framstå som bättre. 


En, enligt mig, ganska bra kommentar från en av Lady Dahmers läsare.

Hur stimulerar man en ettåring? Ja... Vad behöver ettåringen? Närhet, sömn, mat, tuggvänliga leksaker och tillåtande att utforska. Hur stimulerar man en tvååring? Ja... Min deltar i hushållsarbetet, åker pulka, kramas, slåss med sin bror, ritar, bygger pärlor (om än det är förbannat stökigt), degar, imiterar oss vuxna och liksom... Är. En treåring? Ja. Ganska lik tvååringen fast min treåring leker rollekar också, fantiserar en massa och har börjat ha en del åsikter om vilka hushållssysslor han önskar ta del av. Typ. Han har också börjar fråga efter andra barn (ungefär sedan 2,5 års ålder men då brydde han sig inte om att andra barn var där - idag leker han med). Alltså - de aktiverar och stimulerar sig själva. Hej glädjen i att ha två barn i mycket jämn ålder!! Mina barn kallas normalt utvecklade och det skiljer inte mycket mellan barn i dessa åldrar gällande behov (sen kanske inte mina barns behov uppfylls).

Nä men jag kan inte ha en tvååring/treåring hemma och en ammande bebis! Nej, så tänkte jag med när min ettåring blev storebror, men det går. Om man orkar och vill. Hur det än är så är det då DU som har behovet av att inte ha ditt äldre barn hemma som styr och inte barnets behov. Varför kan vi inte bara erkänna det? Att vi skolar in för att VI vill. Behöver verkligen barnen så förbannat mycket stimulans som vi inbillar oss och VARIFRÅN kommer denna inbillning? För det är ju knappast mitt fel att jag tror att mina barn understimuleras eller mår dåligt på nåt sätt av att inte vara inskolade? Eller för all del alla som är snabba med att säga till mig att det är synd om mina barn. Vi är ju någonstans helt felinformerade.

Mina har aldrig befunnit sig inom förskolan. De mår bra utan den. Förskolan är ett skapat behov. Tillkom för att kvinnor skulle kunna jobba och att barnen skulle ha en säker plats. Hade ettan skolats in innan tvåan föddes hade han fått fortsätta vara inskolad om han trivdes och mådde bra, detta just för att den då skapat ett behov hos honom. Liksom jag aldrig skulle neka honom hans farföräldrar idag skulle jag aldrig nekat honom förskolan då. Fast min grundåsikt är att man inte borde få ha barn på förskolan medan man är hemma... Mycket kluven där. Framförallt eftersom att jag inte alls tror på att ta trygga platser eller personer från sina barn och för att man inte direkt är en fantastisk förälder om man har ett spädbarn som låt oss säga aldrig sover nattetid och en två- treåring hemma som aldrig sover dagtid. Alltså vi levde ju inte såhär ensamt förr, vi hade hjälp. Idag har vi förskolan. Men den är ännu för oss vuxna.


Saker vi också kan göra hemma.

Vad exakt gör förskolan som inte vi föräldrar kan bättre för en ettåring? En tvååring? Om vi på riktigt ska tänka efter. De pedagoger som jag tagit del av inom hemmaföräldrars nätverk kallar det förvaring, för att barnen är så små och mest behöver närhet och tid - något som såklart är svårt på en stor förskola. Med en egen treåring som faktiskt leker med och vill leka med (och en enorm brist på hemmabarn att leka med) skulle förskolan fylla en funktion för honom. Men fram till nu? Nej. Den hade dock fyllt en fantastisk funktion för MIG. Och nej, jag är inget helgon som offrat mig för mina barn. Jag har velat vara hemma och ha dem hemma, men hade jag inte velat det är ju förskolan guld - för mig.

Nej. Barn kan nog inte ha tråkigt idag och vi föräldrar kan nog inte heller ta hand om våra barn utan förskolans hjälp.

Fast jag tror inte på det alls. Men jag skulle bra gärna vilja veta hur det kunde gå från att barn behöver sina föräldrar till att 12-/13-månaders måste skolas in för stimulansens skull...

Nej. Jag ska sluta tjata om detta. Jag har klart hakat upp mig på det psykologen sa. Som att jag inte hade nog att fundera på så ska jag också fundera på om mina barn skrumpnar ihop och dör nu av understimulans!

/My
Astrid

Det är så märkligt det där att folk måste kommentera. Här upplever jag mest att man säger att "det går nog bra" eller "hen kommer ha det jättebra på fsk" till föräldrar som ska skola in mer för att göra dem trygga i det som ska ske. Få av oss har ju, innan barnen kom, kanske fattat hur liten en ettåring är men tyvärr så planerar man ju oftast sin föräldraledighet INNAN barnet kommer och då kan det vara försent att ändra. Speciellt om man räknat att behöva ta ut alla dgr eller nära inpå alla för att få det att gå runt.

Jag upplever det som att de flesta föräldrar (där jag bor) är ledsna när deras ska skolas in. Men man ska tillbaka till jobbet eller får ingen annan avlastning (eller mammor som inte får hjälp av sina respektive) så man skolar in det äldre och är hemma med det yngre (men då oftast två, max tre dagar för den store). Lögnen om barns behov verkar mer vara något äldre säger för att kanske rättfärdiga att de inte kämpade emot/köpte idén om dagis. Min mamma pratar ju sååå om hur jag trivdes och lika så min svärmor - min man skolades in vid 6mån vilket bara är galet.

Här har jag aldrig hört någon ifrågasätta en hemmaförälder. Anar att en av personalen på ÖF tycker det är lite märkligt men hon har vett nog att inte säga något ;) Tycker det är hemskt som ni blir bemötta!

Svar: Jag läste din kommentar igår och funderar på om det kan vara geografiskt? Alltså, där jag kommer ifrån är det inget märkligt om en är hemma lite längre än normen med sina barn och att lämna barn på förskola samtidigt som man är hemma är liksom, mja (iaf de kretsar jag ännu har kvar från där uppe). Du beskriver också en sak som skiljer sig från det vi upplever. Här, bland karriärmänniskor i svindyra hus med havet utanför fönstret, är det verkligen en big deal att vi är ett gäng som stannar hemma.... (Är det mkt karriärmänniskor hos er också?) Jag var också väldigt involverad i feministiska kretsar innan kidsen - ack ve att vara "hemmafru" då. Höhö.
Mamma skolades också in vid sex månader... Hon bodde borta mån-fre och träffade bara sin mor, min mormor, på helgerna. Helt sjukt. De tvingades ekonomiskt, men ändå sjukt.

Ja, det är helt galet faktiskt. Och det är ganska många som beskriver samma sak. Tandläkare, vårdpersonal, psykologen nu, främlingar på stan, diverse okända på sociala tillställningar, anhöriga, bekanta, en del vänner (som vi numera inte väljer att umgås med speciellt mkt av förklarliga skäl).
My

Kristina

Nä, nog kan det vara så att barnen har svårt att ha tråkigt. Det är ju också något man kan behöva träna på. Att ha tråkigt och kanske hitta på en helt egen lek eller bara försvinna i tankarna. Det där med påhittade behov är också något jag tänker på ibland. Många aktiviteter för barn är ju väldigt konstruerade. Jag tror att jag börjar nå fram lite till svärfar nu så att han förstår att det barnen helst vill när han hälsar på är att han ska leka med dem. Utflykter i bil nån timme till nåt fantastiskt ställe är inte alls någon nödvändighet (ettan har dock fattat tycke för ett lekland på senare tid... fyller visserligen ett syfte under riktigt kalla vinterdagar när man bara kan vara ute korta stunder). Under julen hörde jag något som var intressant. En kvinna pratade om sitt syskonbarn på 2,5 år. Han hade åkt bil med sin moster en längre sträcka. Först hade han inget att leka med. När det blev tråkigt fick han låna något enkelt, kanske en bit papper. Efter det fick han något annat att fingra på. Lite senare somnade han i bilen. Resan på x antal timmar gick väldigt smärtfritt. När han reser samma sträcka med sin mamma får han direkt en Ipad att roa sig med. Efter en stund är han less och resten av resan blir en prövning. Somna gör han inte under resan. Att dra till med det allra häftigaste som finns att erbjuda redan innan det är tråkigt gör ju att det inte går att toppa det sen - jag hoppas att kvinnan hittar något sätt att kommunicera erfarenheten till sin syster! I vår familj åker vi emellanåt bil länge sträckor till släktingar (ca 5 timmar). Vi har inte med något särskilt till barnen utan ser enbart till att planera så att det är okej att somna i bilen samt att vi lägger in ett stopp för mat då man får sträcka på benen och förhoppningsvis leka en stund (nu har vi hittat ett favoritställe med en liten klätterställning och rutschkana inomhus så det funkar i alla väder!). Vi brukar ha med lite russin som nödlösning men det behövs sällan. Nån gång har ettan fått se lite film i pappas mobil men det var länge sedan nu. Barnen är 3,5 och 1,5 år och resorna går för det mesta väldigt bra.

Svar: Ja det kan ju ligga nåt i att vi stimulerar barn så till den grad att de inte vet hur man gör om man inte blir stimulerad. Vilket också är en tes som följer det du vidare skriver... Man matar på med allt allt allt och sen när det inte finns vidare mer blir barnen, ja.. Vad de nu blir men lugna och avslappnade eller med förmåga att själva tänka är kanske inte svaret. Som liten reste vi mycket i bil - aldrig att vi hade med oss nåt speciellt eller att det liksom var nåt speciellt som skedde under bilresor och vi är fem syskon, nästan alla vuxna idag. Jag tror att vi stressas så själva av alla "möjligheter" och all teknik så att vi liksom tror att det är det bästa för våra barn hela tiden....
My