"Ska vi sova innan vi ska till badhuset!?!"

Han packar sin väska inför badet och är så glad och lycklig; "Åh farmor kommer bli glad jag har min badväska! Hon kommer säga å så bra du har väskan med dig!". Men han har missat att de ska bada imorgon.

Tårarna. Sorgen. "Jag vill bada nuuuuuu!!". Ja, vi vet. Vi förstår. Vi vill också bada nu mitt hjärta men de har ju inte öppet just nu. Vi skulle sagt att det är imorgon. Så dumt av mamma och pappa. På det är han trött, det är kväll. Han ger sig på sin lillebror... Han får en rejäl åthutning av sin far, jag hör dem där nere. Jag tycker synd om honom men förstår hans far. Vi har verkligen noll tolerans på knuffar och slag, så till den grad att ettan inte förstår lekar på öppna förskolan där de äldre barnen (ni vet "pojkar är pojkar-mentalitet") slåss och knuffas. Nej, jag skäms inte. Mina barn ska inte leka så. Finns ingen som helst anledning till såna lekar. Ettan kommer upp till mig. Jag sträcker ut mina armar och han vrålar "NEJ!!". Han lägger sig på sängen. Jag lägger mig bredvid och berättar att jag förstår att han är ledsen, arg och besviken på att vi ska bada imorgon. Jag tycker likadant. Jag vill också bada nu. Jag pratar sorgset. Jag berättar också att man fastän man är så ledsen och arg inte får slå.

Ettan tystnar i sin gråt och tittar på mig; "Nej mamma. Du kan inte bada nu. Du måste vänta till imorgon för badhuset är stängt nu". Fy så trist meddelar jag. Jag som verkligen ville bada nu. Men när ska vi bada då undrar jag? Jo, imorgon när de öppnar. Efter frukost. Alltså har min snart treåring fullt förstått varför vi inte ska bada nu och när vi sen ska bada. Men han är ledsen ändå. Arg och besviken.

Vi har två val, kanske tre om man vill. Välja att bemöta honom med att han ska skärpa sig och lägga av, vara tyst och gå och lägga sig (kanske till och med hota med att det inte blir bad alls om han inte slutar) eller bekräfta att vi förstår (men i detta fall ändå visa allvaret i att inte slå) och prata om det, på hans villkor. Ja, eller totalt ignorera honom.jag ser en charm i att möta honom, att visa honom att jag förstår att han är arg och ledsen och att han får vara det och samtidigt få bekräftat tillbaka att han ändå förstått varför. Och ofta när han berättar varför så slutar han vara ledsen, i alla fall sådär gråt- och slåledsen. Det är såhär jag alltid strävar efter att bemöta mitt barn, det är dock inte alltid det går. Men oftast. Hur det än är känns det förbannat otacksamt att fixa och dona och så beter han sig så bara för att vi inte ska bada NU. Men det är ju egentligen inte så. Han är varken tacksam eller otacksam, han lever bara i nuet och känner allt utan hämningar. Han är skitledsen helt enkelt.

Men mamma ska ju jobba ju, säger jag plötsligt. Jag får ju inte följa med! "Nej jag ska bada med pappa och farmor imorgon, vi kan åka en annan dag så får du följa med." De badar ofta varannan fredag, då arbetar jag och antingen åker ettan och hans far med tvåan hos farmor eller så åker de alla fyra. Denna dag blir det alla fyra. Ettan trivs med att ha aktiviteter där jag eller pappa inte alltid är med, han tycker om att berätta och jag upplever någon sorts stolt känsla över att ha gjort saker som han kan berätta om sen. Det här är liksom deras grej. Jag gillar att de har en grej.


Tvåan lyckades bara upprepa cirka en triljon gånger att det där är hans badväska och handduk. Vi är inne i upprepningarnas värld.

Just nu är vissa saker extra viktiga för ettan. Exempelvis är att vi uppmärksammar saker han tycker om, på gott och ont. Jag avskyr egentligen att han säger saker som "Åh farmor kommer säga min tröja är sååå fin" när han har sin älskade hjärt-tröja som han kallar den (en rosa tröja med hjärtan på, totalt älskar den). Han borde skita i sånt men vi har lyckats valla in honom i ytligheten på nåt sätt genom att berömma honom för ytliga ting för ofta. Vidare är det viktigt att vi förstår vad han menar. Han kan bli extremt ledsen om jag gör fel i någon sorts lek, eller om jag inte förstår vad han säger eller vad han vill.

På all sorg han kan känna över förlorade kundvagnar som liknar bilar och väntan på att badhuset ska öppna så är han enormt positiv. Det är mer regel än undantag han utbrister "Det här var jätte jätte jätte gott!" om maten vi tillsammans lagat eller det vi tillsammans bakat. Häromdagen berättade han hur snäll han tyckte att farmor och farfar var och att åka pulka var jätte jätte jätte roligt (ja han särpratar). För en mor som var förlossningsdeprimerad och som än idag inte alltid är genuint lycklig så är det en skitbra kvitto på att vi ändå förmedlar positivitet här hemma. Han är en spegelbild av oss.

/My
Astrid

Jag älskar treåringen! Tråkiga just nu är att K är så trött (ska ringa och kolla hennes snarkningar, tydligen kan det påverka sömnen) men hennes energi när den är med är otrolig! Och just det positiva är fantastiskt! Och hur man kan liksom resonera. Att ja, jag förstår att du är ledsen men så lyckas man vända på det och då blir de så nöjda. Som att de på riktigt får vara med och förstå världen. Även om det bara gäller badhusets öppettider eller att det inte blir mer bompa ikväll.

Svar: Ja! Tvåan snarkar också och vi är redan under koll för det så det är nog en bra idé! Jag är också helt förälskad i den här åldern, fortfarande så liten att kramar och närhet är viktigt men ändå så pass stor att en hel del självständiga beslut och tankar är viktiga :) Fantastiskt! Och precis som du säger - det där med att FÖRSTÅ på riktigt och kunna, i sin sorg ändå, acceptera läget på nåt sätt. Jag ser fram emot ökad ålder och mer samtal :)
My