Relationen till kroppen

Det slog mig häromkvällen där jag låg och blev misshandlad av mitt yngste barn efter att ha tvingats klä av mig. Jag hade ALDRIG varit bekväm med det för tre-fyra år sedan och skillnaden mellan min fysik då, före barn, och idag, efter barn, är markant.

2012: 72 kilo tränad kropp. Jag sprang en halvmil-mil varannan dag och gymmade resterande tid. Jag hatade min kropp. Den var aldrig smal nog och aldrig tränad nog. Jag drog in magen och hade kläder som höll in, höll upp och slätade ut. Äcklet jag kände gentemot mig själv tog mycket energi.

2016: Antal kilon okända men definitivt närmare 90 än 70. Jag springer ingenstans förutom efter mina barn och gymmar när andan faller på. Den är lös och sladdrig, låren täckta av celluliter, magen full av bristningar och den är smärtpåverkad dagligen. Rygg och bäcken. Jag har inte tid att fundera på att dra in magen och tar jag på mig nåt som ska hålla in, hålla upp och släta ut så väller allt inhållet, uppehållet och tillslätat ut någon annanstans. Som en vätskefylld ballong, trycker du nedtill blir den större upptill och tvärtom. Men det finns ingen känsla av äckel. Självföraktet dog när ettan föddes. Jag vill absolut tillbaka styrkemässigt men hur kroppen ser ut är oväsentligt. På riktigt.

Att 2012 ha legat naken på rygg och haft någon som slog mig på magen, slet i mina bröst, pillade mig i naveln och bakade runt med magen var otänkbart. Då handlade mycket om att se bra ut hela tiden. Idag funderar jag inte ens över den biten. Tvåan är fantastiskt fascinerad över min kropp och ägnar en massa tid åt att känna på mig, klämma, slita och dra. Mitt mål är att mina barn aldrig ska behöva fundera så som jag gjorde 2012, därför kan jag inte på något sätt visa dem att min kropp är nåt att skämmas över eller att den är mindre duglig än någon annans. Här är vi nakna utan skam, tycker om oss själva utan minsta tillstymmelse av förakt och självhat och vi pratar varken storlek, diet eller vikt. Den här biten är en av de bästa bitarna med att ha blivit mamma - all tid jag la på att tänka på mig själv ytligt ägnar jag idag åt väldigt mycket viktigare saker för mig. Lek med barnen, personlig utveckling och vad än annat än att vara medveten om varenda ickevalk (för jag hade fan inga då) jag kunde komma på i varje rörelse jag skulle utföra. För mig har barnafödandet dödat ätstörningsbeteendet jag hade innan. Och ärligt mår jag mycket bättre idag än då.


Jag har, som tidigare nämnt, också rensat bland mina vänner. Jag har inte längre kvar den/de som KONSTANT pratar om sin vikt, sin diet och sin träning omkring mig. Jag är inte intresserad av att höra och aktar mig noga för att trilla dit igen. Det är en skillnad mellan att nämna att man vill gå upp/gå ner i vikt, att man tänker äta LCHF eller GI, 5:2 eller Medeltidskost och allt vad allt heter och att HELA TIDEN mala på om det man stoppar i munnen. Att konstant berätta vad man väger. Ja, jag hade såna människor runt mig. Det stod mig upp i halsen till slut. Det kändes som att jag inte fick leva i min frizon utan att dessa hela tiden ville dra mig med - ville att jag också skulle kroppshetsa och banta... Och resultat gjorde de ju aldrig heller. De ville bara prata och prata och prata. Berätta varför de inte gått till gymmet just idag, som att det behövde ursäktas inför mig. Jag har också själv slutat prata om det. Försöker i alla fall. Det är dock en del av en kvinnas vardag det här med att vara smal och äta rätt enligt rådande trender... Men jag försöker. I alla fall sådär besatt-prata.

Jag hoppas att jag får fortsätta leva såhär, utan självhatet. Det finns en rädsla i mig i och med att många andra delar av den jag förr var (högpresterande inom studier och jobb, spontan och glad i sällskap) återkommer. Den där kroppshatande My får gärna fortsätta vara död om jag ska vara helt ärlig och liksom mina barn drar mig framåt när nedstämdheten kommer, jag kan inte bara dra ett täcker över huvudet, så kanske barnen också kan förhindra en återkomst av äcklet inför min egen kropp. Jag menar - om jag hatar mig själv vem ska då kunna älska mig?

/My