Milstolpar

Det är så det känns. Mina egna har förlorat värdet på nåt sätt, det är barnens som betyder något. Första födelsedagen är lika med att ha överlevt första året, andra likaså och så nu tredje. Nu är han "stor". Hans utveckling kommer numer att gå ut på att bredda sin värld från oss och utåt.
 
Hans tredje år i livet har passerat och vi ser fram emot det fjärde. Jag har idag varit mamma i tre hela år och om än minst de två första sög på olika sätt har detta senaste varit annorlunda. Jag är inte längre bara hans mamma utan har på det också varit student och nu arbetstagare - jag existerar i fler sammanhang idag. Vi har verkligen tagit utveckling i vår takt allihopa.
 

För ett år sedan var han fortfarande en inåtvänd försiktig typ, idag är han vid fler och fler tillfällen mer extrovert. Söker kontakt och bibehåller den kontakt han skapat. Men han är selektiv med människorna han väljer, vem som helst går inte bra. En egenskap jag älskar hos honom.
 
Han beställde köttbullar och mos till mat på sin födelsedag och sedan en grön tårta. Till sitt kalas planerar han att ha sin tröja med hjärtan på och har valt rosa servetter. Ettan älskar rosa, kan räkna och har börjat att använda uttryck som "asså pappa!" eller "asså sluuuuuta nu!". Han är också enormt intresserad av hur saker fungerar och just nu är det största intresset att köra bil. "Trycker du på pedalerna nu mamma?", "Är det bromsen nu? Pedalen i mitten mamma" och frågor om avgaserna. Han hävdar också att han nu när han fyllt tre år får köra bil. Ettan frågar en gång varför, sedan förstår han förklaringen. Den typiske bilden av treåringen jag fått är att denne frågar varför sjuhundra gånger i minuten - ettan FÖRKLARAR varför sjuhundra gånger i minuten istället. Han kan faktiskt en hel massa onödiga saker om helt oväsentliga ting. Men jag lyssnar så gärna.
 
 
"Åh nu kan jag hjälpa farfar laga saker!!"
 
Han blir bättre och bättre på att se våra behov utöver att bara se sina egna och då inte som en upprepning på en uppmaning utan som en egen reflektion. "Nej tvåan mamma är trött idag jag kan hjälpa dig" utan att jag nämnt min trötthet, ettan har själv noterar den. "Åh nu blir pappa ledsen sen" när nåt går sönder hemma utan att vi överhuvudtaget sagt bu eller bä om det som pajat. Faktum är att få saker som är tillgängliga för dem gör oss ledsna, det är sakerna de rotar fram som gör oss tårögda när de har sönder. Mitt Wii, deras gipsfötter och boken där jag försökt samla deras första år...
 
Det har onekligen varit år med olika innehåll. Första handlade om ren överlevnad, andra halvt överlevnad och halvt njutning och tredje mycket mer njutning. Mycket mer lugn. Fjärde kan inte bli annat än bättre. Hans värld blir större och jag ska stolt stå bakom honom tillsammans med hans pappa och titta på medan han utvecklas i sina självvalda sammanhang utan oss. Det finns en viss stolthet i honom idag när han gjort saker han sedan kan berätta om för någon av oss, en viss mening med att prata på ett helt annat sätt än förr.
 
Det finns inte en enda människa på denna planet som lärt mig och lär mig så mycket som min etta. Ingen som imponerar på mig så som han. Jag arbetar hårt för att aldrig ta honom för givet eller glömma bort att verkligen lyssna på det han säger istället för att bara höra att han pratar.
 
Grattis min älskade skatt. Vad jag är glad att just du ändrade mitt liv. Grattis till mig som tre år senare ser på livet så som aldrig förr.
 
/My
Astrid

Åh! Så fint! Grattis till er alla! Och ja, man har verkligen en annan syn på allt nu.