Lugna gatan eller lugnet före stormen?

Vi har just genomgått en helvetesperiod för att vara exakt. Slagsmål, gnäll, oförmåga att lyssna, noll respekt och skrikande och gapande - från alla medlemmar i familjen. Men nu har det vänt. Efter typ ett halvår med skit verkar det ha vänt!


Nu leker barnen tillsammans plötsligt, på ett vackert sätt. De samtalar och organiserar sig (ja, ettan står för det mesta där medan tvåan hakar på), de delar och väntar på varandra, de läser för varandra, hämtar saker åt varandra och hjälper varandra. De plockar ihop efter sig (så gott som två små barn kan) och de värnar om att den andre är med...

När jag pratar lyssnar dem. När jag ber dem om nåt så görs detta, jag kanske får vänta lite för de är "upptagna" men det är okej. Tidigare har jag fått ett nej vrålat i ansiktet. Det är harmoni, på nåt vis. Så mycket harmoni en nu kan ha med en 2- och 3åring i huset. Alltså konfliktfria är vi ju inte, det vore ju sjukt. Men konflikterna som är är inte hela tiden och inte så stora. Det känns mer som att barnen landat i vad de nu gått igenom och vi fått en andningshål en stund, förmodligen för att samla kraft till nästa tunga period.


Vi tackar och tar emot vi som nu arbetar om varandra minst två månader till och öppna förskolorna som precis är stängda så att vi måste umgås med våra barn helt själva varje timme på dygnet. Vi laddar och njuter av resultatet gällande vårt hårda jobb angående att vara konsekvent kring att man inte slåss och kastar sönder leksaker. Att man tar hand om varandra och att man tänker sig för. För nu märks det.

/My