Komikern

Det är nåt magiskt när ens unge börjar dra skämt, som med allt annat som känns magiskt när ens unge utvecklas.

Mina barn har ju en engagerad och närvarande pappa som aldrig är seriös. Deras far står exempelvis för uttalanden som att tänder inte behöver borstas om man bara ätit grönsaker eller att blöjor behöver sitta på huvudet när det är ljust ute. Det har ju skapat en del... konflikter... för.... ja, hittills har ju inte ettan riktigt förstått att det liksom är på skoj. Jag har kallat pappa för tokig, att pappa säger så tokiga saker och att pappa mest skojar med oss.


Vi har en nattlampa som visar stjärnor i olika färger. Vi försöker lära tvåan färger, nåt ettan kunde vid 18 månader. Nåt som inte alls intresserar tvåan. Häromkvällen skulle ettan lära tvåan färgerna, lampan lyser i rött, blått och grönt. Ettan lärde tvåan fel. Medvetet. Flinandes. Vi frågar om han skojar med tvåan och får jakande svar. Plötsligt hade lampan leverpastejsfärg, korv med bröd-färg, kissfärg, senap och ketchup-färg och så vidare. 

När vi övar på att räkna eller bokstäver flinar han också och säger fel. Vidare hittar han på saker som kanske inte alltid stämmer, alltid flinandes. "Jag är så tokig. Jag skojar med dig mamma!" kan han sedan hojta och skratta för sig själv. Han har liksom förstått grejen, det här med att det går att skämta. Mycket roligt.

/My