Bilden av mina barn inlåsta i en källare

Den beskrivs ofta av människor vi möter som tar del av att mina barn inte befinner sig på en förskola någon timme alls av sitt liv just nu. Bilden av att mina barn är isolerade från omvärlden och helt avklippta från utvecklingsmöjligheter. Av oss. De onda egoistiska föräldrarna som inte vill ha barn som utvecklas.

"Det är ju bra för barn att träffa andra och lära sig hur man beter sig och så". Orden kommer från den psykolog jag träffat för att försöka förstå om jag ska acceptera den deprimerade, ångestladdade och ledsna My jag idag är eller om det faktiskt är så att jag är psykiskt sjuk och kan bli frisk - bli spontan, lycklig och ångestfri igen (glömde nämna min såndär sociala fobi där jag tror att alla tycker att jag är galen efter att ha träffat folk). Han frågade om jag var sjukskriven 50% när jag berättade att jag jobbade 50% eftersom det blev lite knöligt att liksom boka in mig för fler samtal. Nej, jag har barn hemma 100%. "Ja men de är ju födda -13 och -14 va?". Jupp, men de är hemma med oss ändå... Då kom psykologen fram till att mina barn aldrig träffar folk annat än sin till synes deprimerade mor.

Jag ska erkänna. Jag har fantiserat många gånger om att gräva oss en källare och låsa in dem där, men inte för att isolera dem från omvärlden utan för att slippa höra deras gnäll.

Jag ville bara skrika. Det liksom... Vart mina barn är och vad vi valt för oss var absolut inte diskussionsämnet och att insinuera kring mina barns hämmade sociala skills är aldrig korrekt utan att ha träffat mina barn. Jag hade lust att resa på mig och berätta exakt varför förskolan inte är för oss - om stora barngrupper, pedagoger som inte känner att de gör ett bra jobb, separationsångest och utveckling hos ettåringar, skillnaden på mina barn och förskolebarn (självupplevd sådan), att jag hellre ser att mina barn lär sig sociala koder av vuxna och inte andra treåringar och så vidare och så vidare. Alltså helt irrelevanta saker för psykologen som säkerligen har sitt barn på en förskola. För det är vad som sker oss väldigt ofta - vi får höra de mest irrelavanta saker om vårt val och vårt liv. Och nej, det är inte mina barn som är problematiska just nu. Det är JAG som gör det problematiskt för oss. Det är JAG som lider av nåt som skapar problem i min relation till sambo, familj och till mina barn. Det blir inte bättre av att separera oss.


Men jag sa inget annat än lugnade psykologens oro med att berätta att de är köade till hösten och la till ett "visserligen träffar ju mina barn andra barn i princip dagligen under terminerna tillsammans med mig så de får det bästa av båda världarna". Jag är ytterst tveksam till att återvända dit. Det står mig upp till halsen att behöva försvara nåt så enkelt som att det barn vi fött och valt att skaffa är med oss, för att vi kan, vill och har råd. Det var ofta mellan ettans halvår och andra födelsedag vi behövde stå till svars för våra val inför både familj och främlingar, sedan dess mer sällan. Trots det vill jag spy på skiten.

Nej. Barn utanför omsorg är inte inlåsta i källare eller lador i skogen (trots att kommunerna i några delar av landet väljer att knacka dörr nu hos hemmaföräldrar för att liksom se vad som händer där inne och tipsa om förskolan) utan är faktiskt ofta med och handlar, lagar mat, ute och leker, hjälper till i hushållet, tvättar bilen, badar i badhusen, leker på öppna förskolor, träffar andra hemmaföräldrar (finns ett stort nätverk vi visserligen inte längre deltar i), är på lekland, följer med till frisörer, tandläkare och läkare. Många hemmabarn är med i körer och andra aktiviteter.

Nej. Barn utanför omsorg skrumpnar inte ihop och dör. De utvecklas generellt exakt likadant som barn inom omsorg med en skillnad - de är inte lika bra att ta för sig (fysiskt) och det går lite långsammare för dem att förstå systemet med skolan om de inte heller deltagit i sexårsverksamhet. Den skillnaden är dock helt utjämnad efter en tid.

Nej. Barn utanför omsorg är inte socialt missanpassade individer som dreglar i ett hörn istället för att delta i aktiviteter. Precis som inom omsorgen skiljer sig individers sociala intressen även bland hemmabarnen. En del är framåt och utåtagerande medan andra lite mer blyga och introverta. Skillnaden är att den blyge och introverte hemmaungen ses av vuxna mer än den i förskolan, av förklarliga skäl. Bristen på personal är liksom inom all annan offentlig verksamhet märkbar även inom förskolan.

Och självklart finns det barn hemma med föräldrar som skiter i dem som skulle bli mer sedda på förskola.

Bottnar sig bilden av underutvecklade hemmabarn i illusionen av att förskolan är nödvändig för ett barns utveckling? Bottnar sig det faktum att psykologen behövde prata om detta med mig i att hen själv skolat in sitt barn och det kanske inte kändes 100% rätt? Eller ville hen bara vara snäll och försöka få mig, som inte alls mår dåligt över att ha barnen hemma, att förstå att det är okej att skola in utan dåligt samvete? Jag vet inte men jag vet att jag blev ledsen och sedan irriterad. Att ha valt att inte göra som 95% av resten av befolkningen är inte lätt. Visst sjutton tänker jag ibland att vi gör fel, vi kanske visst hämmar barnen och de snart skrumpnar ihop och dör! Med tanke på åren som gått och hur jag mått kanske de visst skulle mått bättre på en förskola? Men mest, just där och då, tänkte jag på att jag fan inte tänker lyssna på någon som beslutat sig för att mitt mående beror på att barnen är hemma och att de ska skolas in så att de lär sig bete sig och jag ska må bättre. Mina barn är nästan varenda helg hos sin farmor och farfar - nej, jag mår inte bättre. Det är snarare i ensamheten jag upptäcker hur dåligt jag mår och... Trots att jag gärna sett att någon annan uppfostrade dem (för det är tungt) så är jag liksom lite ansvarig för att se till att barnen växer upp med de värderingar JAG anser vara viktiga, vi som familj. Inte vad andra lär sina barn som sen lär mina barn - so far är jag inte alltid imponerad av just den biten (ettan som nyss lärt sig att de tröjor han älskar med hjärtan på inte är för pojkar - fast han inte ens vet vad en pojke är).

/My
Astrid

Surprutt till psykolog. Och OM hen nu tyckte det var märkligt med oinskolade barn så eh... kan hen ju hålla det för sig själv..? Först när ni börjat prata borde det ju märkas om det är "problemet" men att anta det från början känns ju tveksamt bra.

Svar: Ja alltså jag nämnde det inte ens i problematiska sammanhang, ja förutom att jag inte kunde komma på de lediga tider han hade just då....
Men det är flera som insinuerat att vi borde må mkt mkt bättre om barnen var någon annanstans än hemma. Jo vars, vi hade väl kunnat ha mer städat och mer ordning i lådorna och ja - medan ettan var liten och tvåan ammade hela natten och ingen någonsin sov och (ja, du vet) då hade SÅKLART jag fått mer sömn dagtid om ettan inte var hemma med oss - men han var ett år gammal då.......... Vi har råd att lösa det med att vara hemma lite mer båda två istället.
My

Anna

Ja fast psykologen kanske menar att du kanske skulle må bättre av att ha dem några tim på förskolan i veckan eftersom att du mår som du mår?

http://www.viforaldrar.se/Forsta-aret/darfor-ar-forskolan-bra-fo

Svar: Varför ska inte psykologen det istället för att mena att det är bra för barn att "lära sig bete sig?". Vad betyder ens det?

Förskolan är aldrig bättre än hemma om hemma är en bra plats. En länk från Vi Föräldrar tar jag med en nypa salt. Jag har läst allt som går att läsa i området, även utländsk forskning.

Jag har inget emot förskolan. Jag är emot myten om att förskolan behövs för barnets skull.
My