Barnfrihet är bitterljuvt

Saken är den att när man skaffar barn blir man så effektiv och upptagen att man sekunden man blir utan barn står helt handfallen, i alla fall jag. Jag fantiserar om vad jag ska göra - se film, läsa bok, städa garderober, duscha länge och så vidare... Och sedan står jag utan barn å ba: "Va?"

Jag har i veckan jobbar heltid. Eftersom även min sambo arbetade i helgen behövde våra barn vara hos farmor och farfar i helgen, barnen valde också på det att stanna även fredagen. Mellan torsdag och söndag har jag alltså bara träffat mina barn några timmar varje dag. Det gör ont. Jag vill inte leva så, någonsin! Att ha valt bort heltidsjobb och förskola blir mer och mer rätt ju mer jag testar på livet som förälder morgon och kväll. Usch. Och jag som inte ens gillar mina barns närvaro jämt... Mycket blandade känslor.


Nej. Det känns mer rätt att en av oss jobbar 2-3 dagar per vecka, max. Eller båda. Barnen hemma med oss eller med farmor och farfar. Det kändes lite tokigt i hjärtat att lämna dem över en hel helg, barnen är ännu små (därför har vi åkt dit för att träffa dem efter jobbet båda två). Vi jobbar inte så. Den känslan dog ut totalt när barnen skulle hämtas hem och krig uppstod. De skulle minsann inte hem. De skulle sova hos farmor och farfar!! Bra betyg i min värld. Det är sällan vi gjort nåt som vi behövt övertala oss själva vara rätt. Det har varit vid tvåans förlossning (att lämna ettan nyss fyllda ett år var fel, och kommer alltid att vara fel), när jag skulle avsluta amningen med tvåan (vilket jag fick backa på) och när vi tog napparna av dem nu. I övrigt har våra barn i princip alltid varit delaktiga i beslut som gäller dem. Ett nej gällande att sova hos farmor och farfar lär aldrig ske, och sker det så slipper dem...

Känns det fel så är det fel. Nåt jag verkligen lärt mig sedan jag blev mamma. Nåt mina barn verkligen ska bära med sig.

/My
Kristina

Vi har några som det känns bra att lämna barnen med men oftast är barnen bara hos andra när vi jobbar så det där att vara barnfri och vara hemma är väldigt ovanligt. Ibland lurar jag till mig lite tid, ofta har jag fullt med projekt som jag då vill göra men nån enstaka gång händer det att jag får vara helt ensam hemma utan något ansvar. Ganska fort klättrar jag på väggarna - jag vet helt enkelt inte hur man gör när man bara sitter ner och njuter av att få riktig ensamtid. Det är lite knäppt för det är något jag ofta längtar efter men attans så ovan jag är! Egentid får jag normalt på kvällen och då sitter jag vid datorn och tv men det är inte riktigt samma sak som att ha lägenheten för sig själv flera timmar mitt på dagen.

Svar: Typ nu är jag barnfri, och projektfri, så nu kan jag svara på alla dessa fina gamla kommentarer. Försöker ju svara alltid men ibland bara går det inte! Nej, det är nog det - jag vet inte längre hur man gör ingenting. Som typ med barn som alltid är stimulerade blir jag helt förstörd när det inte barnen är med!!! :D
My