3 områden

Ett är social fobi: Jag drar mig för att göra saker/träffa människor för att jag får ångest över hela situationen efteråt. Tidigare nämnt. Det här om vad folk tänker om mig/om jag sagt nåt konstigt/dumt unt så vidare.

Två - min minnesförlust: Som bidrar till ovan. Vem vill umgås med någon som inte minns vad man sagt? Att få information, ibland enormt viktig sådan för den man talar med, och sedan ibland bara timmar efteråt helt ha glömt vad denne sagt... Tro mig. Man skapar inte vänner direkt.

Och den tredje... Kommer jag inte ihåg. Men jag gav i alla fall psykologen en chans till. Jag bestämde mig för att hen trots sin utbildning är dum i huvudet, så då behöver jag inte längre bry mig om hens frågor/ord kring vart mina barn befinner sig på dagarna. Så det är lugnt att jag inte minns - det är en del av varför jag söker hjälp och hen skrev på ett papper! Det kan ha nåt att göra med att jag trots två friska so far välutvecklade barn, en stabil ekonomi och inga egentliga orosmoln ändå går runt och är ångestladdad och orolig - och ledsen i själen. Lycklig, men ledsen.  Den som förstår förstår, alla andra får vara oförstående för det går inte att förklara.

Alltså saken är ju den att nedstämda och deprimerade My har ju existerar sedan tonåren. Och det vi gått igenom med identitetskris när en får barn, förutom då också en depression, gör det inte tokigt att den där My återvänt. Och så PMDS på det. Så just nu gör vi en liten analys av inte förlossningsdeprimerade My men nedstämda och deprimerade My utanför att vara förälder. För det här har verkligen inte med det att göra. Det blir förmodlige kognitiv beteendeterapi. Är min gissning. Jag måste lära mig hantera mig själv i nedstämdheten när den kommer - för att mota bort den och finna glädje ändå. Men vi får se. Har fler tider bokade.

Jag behandlar mig själv ganska bra redan nu. Förutom att ha börjat plugga och tagit jobb trots enorm ångest så försöker jag få till middagar med vänner, promenader ute (tyvärr hindrade denna vecka men återkommer) och så vidare. Jag gör saker fastän det känns jobbigt och faktiskt har den där ångesten för jobbet släppt, om än den återkommer nu på grund av nytt utökat ansvar, tillsammans med ältandet efter en social situation - med vissa människor. Det är väl som vanligt. Det gäller att utsätta sig för att hitta sig. Jag är knappast den första modern, eller den siste, att ha en identitetskris såhär lagom till att barnen är äldre.

Irriterar mig dock att jag glömt det där tredje området att jobba på...

/My