Relationen till kroppen

Det slog mig häromkvällen där jag låg och blev misshandlad av mitt yngste barn efter att ha tvingats klä av mig. Jag hade ALDRIG varit bekväm med det för tre-fyra år sedan och skillnaden mellan min fysik då, före barn, och idag, efter barn, är markant.

2012: 72 kilo tränad kropp. Jag sprang en halvmil-mil varannan dag och gymmade resterande tid. Jag hatade min kropp. Den var aldrig smal nog och aldrig tränad nog. Jag drog in magen och hade kläder som höll in, höll upp och slätade ut. Äcklet jag kände gentemot mig själv tog mycket energi.

2016: Antal kilon okända men definitivt närmare 90 än 70. Jag springer ingenstans förutom efter mina barn och gymmar när andan faller på. Den är lös och sladdrig, låren täckta av celluliter, magen full av bristningar och den är smärtpåverkad dagligen. Rygg och bäcken. Jag har inte tid att fundera på att dra in magen och tar jag på mig nåt som ska hålla in, hålla upp och släta ut så väller allt inhållet, uppehållet och tillslätat ut någon annanstans. Som en vätskefylld ballong, trycker du nedtill blir den större upptill och tvärtom. Men det finns ingen känsla av äckel. Självföraktet dog när ettan föddes. Jag vill absolut tillbaka styrkemässigt men hur kroppen ser ut är oväsentligt. På riktigt.

Att 2012 ha legat naken på rygg och haft någon som slog mig på magen, slet i mina bröst, pillade mig i naveln och bakade runt med magen var otänkbart. Då handlade mycket om att se bra ut hela tiden. Idag funderar jag inte ens över den biten. Tvåan är fantastiskt fascinerad över min kropp och ägnar en massa tid åt att känna på mig, klämma, slita och dra. Mitt mål är att mina barn aldrig ska behöva fundera så som jag gjorde 2012, därför kan jag inte på något sätt visa dem att min kropp är nåt att skämmas över eller att den är mindre duglig än någon annans. Här är vi nakna utan skam, tycker om oss själva utan minsta tillstymmelse av förakt och självhat och vi pratar varken storlek, diet eller vikt. Den här biten är en av de bästa bitarna med att ha blivit mamma - all tid jag la på att tänka på mig själv ytligt ägnar jag idag åt väldigt mycket viktigare saker för mig. Lek med barnen, personlig utveckling och vad än annat än att vara medveten om varenda ickevalk (för jag hade fan inga då) jag kunde komma på i varje rörelse jag skulle utföra. För mig har barnafödandet dödat ätstörningsbeteendet jag hade innan. Och ärligt mår jag mycket bättre idag än då.


Jag har, som tidigare nämnt, också rensat bland mina vänner. Jag har inte längre kvar den/de som KONSTANT pratar om sin vikt, sin diet och sin träning omkring mig. Jag är inte intresserad av att höra och aktar mig noga för att trilla dit igen. Det är en skillnad mellan att nämna att man vill gå upp/gå ner i vikt, att man tänker äta LCHF eller GI, 5:2 eller Medeltidskost och allt vad allt heter och att HELA TIDEN mala på om det man stoppar i munnen. Att konstant berätta vad man väger. Ja, jag hade såna människor runt mig. Det stod mig upp i halsen till slut. Det kändes som att jag inte fick leva i min frizon utan att dessa hela tiden ville dra mig med - ville att jag också skulle kroppshetsa och banta... Och resultat gjorde de ju aldrig heller. De ville bara prata och prata och prata. Berätta varför de inte gått till gymmet just idag, som att det behövde ursäktas inför mig. Jag har också själv slutat prata om det. Försöker i alla fall. Det är dock en del av en kvinnas vardag det här med att vara smal och äta rätt enligt rådande trender... Men jag försöker. I alla fall sådär besatt-prata.

Jag hoppas att jag får fortsätta leva såhär, utan självhatet. Det finns en rädsla i mig i och med att många andra delar av den jag förr var (högpresterande inom studier och jobb, spontan och glad i sällskap) återkommer. Den där kroppshatande My får gärna fortsätta vara död om jag ska vara helt ärlig och liksom mina barn drar mig framåt när nedstämdheten kommer, jag kan inte bara dra ett täcker över huvudet, så kanske barnen också kan förhindra en återkomst av äcklet inför min egen kropp. Jag menar - om jag hatar mig själv vem ska då kunna älska mig?

/My

Dubbelkalas

13:00-15:00 körde vi barnkalas. Mina barns egentliga första barnkalas och ettan hade själv fått bjuda in barn. Från början handlade det om fyra barn; grannen, gudsyster med bror samt kompis i tvåans ålder men det kom två extra vilket var kul då gudsyrrans bror är lite äldre och fick en mer jämn lek-kompis.


Ballonger ute gick bra. Barnens gudmor skickade barnen dessa - fantastiska människa!

9 barn (gudsyrran med bror har liten bebisbror också) och föräldrar - FANTASTISKT roligt. Jag oroade mig först för att två timmar skulle vara för lite tid, man ska hinna äta, fika, leka och ha fiskdamm på den tiden liksom. Men det löste sig själv då ettan var på krigshumör strax innan 15:00 - han orkade inte mer helt enkelt. Grannens barn stannade kvar efter kalaset och trots lite gruff så lekte barnen bra ihop. Jag älskar hur det barnet förgyller vår vardag och trots ett ballongfritt kalas (tvåans fobi) och spräckta korvar (vår spis är så jävla snabb) så tycker vi att det blev sjukt lyckat! Att vi har så många runt oss som ville göra mina barns första kalas så fint är helt magiskt. Jag är säkert lite hög på socker men lyckan jag känner kan inte vara annat än genuin.


Coop Forum här hos oss bakade tårtorna åt oss trots att de normalt inte gör sådant. Mycket tacksamma. Mina barn älskar Bamse och tårtorna var mycket uppskattade.

Från 16:00 körde vi vuxenkalaset, med släkten. Vi vill ha imorgon fria tillsammans. Det är vår enda gemensamma lediga dag, som det ser ut just nu, under hela februari månad. Så just nu kan man kalla mig mätt utan att ljuga. Fy. Jag vill kräkas på tårtor, bakelser, kakor och godis! Usch!


Fika varv två.

Barnen fick enormt genomtänkta och roliga presenter. Dockor till tvåan, SOM han älskar. Han har burit runt på dessa sedan han öppnat paketen. Liksom den Polisbil han också fick, en docka i ena handen och en polisbil i andra.


Farmor har stickat klädseln.

De fick pussel, spel, delar till Play Dough, böcker, kläder, ritsaker, pärlor, pyssel, tågbana från Duplo and so on and so on. Kan inte minnas allt. Det är så roligt att se mina barn öppna paket för de verkligen tittar på och vill genast leka med det de fått, vi måste påminna dem om att fortsätta öppna resten av paketen med. Och det bästa är att inget av det barnen fick var nischat till kön - ENORMT genomtänkt och respektfullt gentemot oss och mina barn. Å ena sidan dök en docka upp och å andra sidan en bil. Ettan som älskar rosa fick rosa fina snickarbyxor att ha sina verktyg i och gjorde kalaset igenom i sin rosa tröja med hjärtan på.



Tågbanan!

På torsdag när tvåan fyller två år väntar en docksäng i garderoben. Den köptes redan före jul i tanke som julklapp men den har fått vänta och vi ser verkligen fram emot att ta fram den så som tvåan nu skjutsat dockorna i vagn, matat, gett nappen och bytt blöja. Den ena dockan kan dricka och kissa så imorgon ska den få inviga pottan också. En hektisk dag absolut och liksom alltid när det gäller socialt umgänge ihop med barnen tycker jag inte riktigt att jag hunnit med så mycket socialt umgänge men ändå, trevligt. Upplyftande och en energiboost, om det nu inte är sockret.

Ni får ursäkta mig nu men barnen sover och jag har en hel tågbana att leka med!!!!

/My

Egna slutsatser

Förr var allt han sa resultat av det vi sagt, mer upprepning. Idag drar ettan egna slutsatser och jag har aldrig skrattat så i mitt liv.

Tvåan rispar ettan med en köttkniv, alltså en bordskniv som är ganska vass. Ettans slutsats är att tvåan tyckte att ettan såg ut som ett äpple. Det är därför han "skärt" (som ettan säger) i ettan. Det bästa med allt detta är att ettan själv listar ut orsaker till att saker sker. Det värsta är att han var helt allvarlig och riktigt olycklig över att hans bror misstagit honom för ett äpple medan hans mor bröt ihop av skratt. Jag bara kunde inte låta bli att skratta. Jag skrattade så att tårar kom. Jag fick sedan be om ursäkt, såklart.

Ettan drar liknande slutsatser om många saker. Postbilen kör för fort utanför oss för att den som kör behöver åka hem och bajsa. Ettan tycker att den som kör postbilen ska låna våran toalett. Ettans slutsats om varför tvåan kissar på golvet är att tvåan tror att golvet är toaletten. Ettan har ett himla jobb med att försöka förklara för tvåan, varenda dag, skillnaden på toaletten och vårt golv. Ettans slutsats om varför tvåan är rädd för ballonger är att tvåan tror att ballongen ska äta upp honom eller sprängas. Vilket säkerligen stämmer. Saker han inte hört från oss utan listat ut själv.

Tvåan upprepar. Ettan tänker själv. Det är vad ett års skillnad gör. Jag hade ingen som helst aning om att treåring var en komiker utan att veta om det själv!


Något ettan ofta frågar oss om är myror. Peppar ser ut som myror och tydligen även uthällda linfrön på vår matta. I sommar ska vi minsann utforska myror tillsammans!

/My