Svikna minnen

Det finns två, eller kanske tre, tillfällen i mitt liv som jag som liten minns att jag var oerhört ledsen och besviken på mina föräldrar. Alltså, specifika minnen - jag är ett skilsmässobarn i en ful skilsmässa/separation, klart det finns fler tråkiga och sorgsna minnen men hör mig ut. Mina föräldrar var nog, och är nog, inte ens själva medvetna om hur sårad jag blev av deras sätt gentemot mig och hade de vetat hade de säkerligen velat backa tiden och ta tillbaka tillfället - göra bättre.
 
1 - Vi var hos farmor och farfar i Västerbotten. Min yngsta helbror var fortfarande så liten att han nattades av mina föräldrar. Jag antar att detta var vid jueltider för alkohol var inblandat och det var lite festlig stämning, vi var ofta där vid jul också. Min mor ber mig smyga upp och se om min pappa råkat somna med min bror när denne nattades. Så jag smög. Jag minns hur försiktig jag var. Jag kikar in i sovrummet där pappa låg med min yngste bror och mycket riktigt sov pappa. Så jag viskar "pappa?" varav han vaknar och säger "jag kommer snart, gå ner igen". Jag smög nerför trappan och berättade för mamma att jag sagt åt pappa att komma. Tiden går. Jag känner mig på nåt sätt lite stolt över att mamma bett mig om en sak och jag liksom grejat den. Plötsligt dyker mamma upp och drar till i mitt hår, irriterad. Lugga kallar vi det för i Norrland - enligt min sambo finns inte det ordet här. Men det är vad hon gör, hon luggar mig. Hon är arg för att pappa berättat att jag "sprungit upp och in i rummet och väckt min bror". Det hade jag ju inte...
 
2 - Jag hade precis lärt mig vissla, jag är runt sex år gammal, och vi sitter i bilen påväg in till stan. För att ta sig in till stan från där vi bodde då var vi tvugna att köra över älven och på den bron ser man en hel del skog. Så jag frågar mamma om miljöförstöringen. Om alla träden kommer att dö. Hon skrattar åt mig och säger att jag är för liten för att fundera på sånt och att jag förstått fel. Jag får inget svar på min fråga och jag var på riktigt orolig över att alla träd skulle dö.
 
3 - Vi sitter i bilen utanför en OK-mack, på den tiden fanns sådana. Jag minns inte om mamma eller pappa var med, eller om det var båda, men vi barn lämnas ensamna i bilen medan en av dem eller båda springer in för att handla och betala. Medan vi sitter där, jag i mitten och mina helbröder på varsin sida, så börjar bilen att rulla. Båda mina bröder rusar ut ur bilen men jag som sitter i mitten kan inte ta mig någonstans. Jag blir livrädd men böjer mig fram och drar handbromsen! I samma veva kommer mamma och pappa, eller bara en av dem, ut från OK-macken och skäller på oss för att vi sprungit ut från bilen. Jag berättar att den börjat rulla men att jag dragit handbromsen varav jag får som svar att jag ljuger för handbromsen drog minsann dem, eller vem det nu var, innan bilen lämnades...
 
 
 
Så tänker jag på alla tillfällen jag hittils helt missat nåt mina barn velat säga eller gjort. Kanske skällt på ettan fastän det var tvåan som gjorde fel. På alla tillfällen jag i framtiden kommer att såra mina barn utan att veta om det. Mina föräldrar var inga dåliga föräldrar, de gjorde sitt bästa med banklån, skulder, jobb, tre barn, skilsmässa, flytt och allt som hör livet till. Jag är inte heller en dålig förälder utan gör precis allt jag kan och faktiskt lite mer därtill. Mina barn lär trots det ha en massa sådana här minnen. Minnen där glorian från mamma och pappas huvud liksom faller av och de blir mänskliga. Det är ju bara det att själva mänsklighetsbiten har jag ju inte förstått förrän jag blev vuxen, eller i alla fall äldre. Då var jag bara extremt besviken och ledsen på mina föräldrar.
 
/My
Kristina

Åh, det får mig att tänka på ett ögonblick i relationen till min mormor. En gång när jag var kanske 8-10 år hade jag fått våffla mitt hår. Jag tyckte självklart att det var jättefint och kände mig speciell. Hon sa något i stil med att jag var finare i mitt vanliga hår. Det sårade mig mycket och jag känner att det till del kanske förändrade min relation till henne eller åtminstone gjorde att den inte djupnade. Hon menade självklart inte att såra mig utan tyckte bara att jag var fin som jag var. När hon gck bort minns jag att många pratade om att hon var en så snäll människa. Själv hade jag aldrig tänkt på det ordet för att beskriva henne. Sååå, tyvärr kanske vår relation färgades av det ögonblicket... eller inte... svårt att veta säkert...