Ordentligt adjö

Så har det gått en tid sedan jag slutade skriva och jag ska helt ärligt berätta att det är enormt skönt, men också sorgligt. Det är bitterljuvt helt enkelt. Jag har ju skrivit i 2,5 år om det här med att det sket sig med mitt moderskap från start, om mina ambitioner och mitt kämpande för att göra nåt bra av det som inte automatiskt blev fantastiskt och om hur vi valt ett annat sätt att leva livet på än normen, att bara sluta känns ju såklart märkligt. Jag har så mycket kvar som jag ändå funderar över och saken är ju den att ni, ni som läst och kommenterat, hjälpt mig mer än ni förstår.
 
Det sköna i att sluta är att jag kan slappna av på ett annat sätt. Saken är ju den att jag genom att skriva om saker som uppenbart provocerar (att inte skola in, att föredra amning, att bära, om mina känslor gentemot barnen ibland, att vara lyhörd och att inte vara auktoritär) så har jag haft en öppen kanal in för människor att kritisera mig, vilket människor också gjort. Jag vet inte hur många som med sitt egna dåliga samvete till grund (ser ingen annan förklaring till fenomenet) utmålat mig till någon som vill påvisa mig vara duktig. Att jag är en duktig mamma som har barnen hemma och som ammar länge. Att jag klappar mig själv på bröstet och vill markera för alla andra att gör man inte som jag gjort så är man sämre, tredje sortens förälder. Och så vidare. Och hur det än är så har sånt gjort ont att behöva läsa. Jag har valt att inte alls försvara mig, eller publicera sådana kommentarer - det ger inget. Jag kan inte laga andras känslor (och har heller aldrig haft behov av att försvara mig gentemot sådant för dessa människor är bara ute efter att såra och/eller döva sitt samvete) men jag har många gånger tvivlat på mitt sätt att uttrycka mig i skrift så till den grad att jag dragit på mig paranoida tendenser, kanske jag även missförstås så grovt i tal? Kanske människor verkligen har den uppfattningen om mig överallt jag går, så fort jag öppnar munnen? För MIN tanke om mig är allt annat än att jag är duktig. Någon översittare är inte vad jag önskar vara och har heller aldrig varit min mening att vara. Dessa känslor har redan nu, trots att det gått kort tid, minskat i mängd och jag tror att jag med tiden inte kommer att behöva ha dem alls.
 
Vidare har människor gett sig på min intelligens, min förståelse för det priviligie det är att kunna vara hemma med barnen och ändå resa, ha en bil och ja... Vad annat nu människor skrivit. Detta trots att jag gång på gång markerat i mina texter att jag vet det. Jag är inte dum men jag tänker ändå inte mörka att vi absolut gör avkall på saker i våra liv just för att kunna ha barnen hemma länge - det är inte en walk in the park trots alla våra privligier och jag vet att fler skulle kunna välja att göra som oss om intresset fanns. Vi är inga miljonärer, men vi har absolut haft tur. Och utlandsresan, jag vet inte varför jag ska behöva gå igenom min privatekonomi med främligar men, den bjöds vi på. 14 dagar i Thailand, inte ett öre betalade vi. Och jag är tacksam. Lika tacksam för det som för att vi får ha och har valt att ta tiden med våra barn, den är kort och snart slut.
 
Det som tagit hårdast genom allt detta är kommentarerna om att jag inte borde få vara mamma... Jag har varje dag sedan min etta föddes ifrågasatt varför jag har fått honom, för jag förtjänar inte honom. Jag förtjänar inget av mina barn. Detta på grund av de onda tankar jag haft och kan ha, detta för att jag hatade min etta, jag ville inte ta i honom och jag ångrade honom. Det finns ingen annan sorg i mitt liv större än min start som mor till mitt första barn, nästa sorg är min start som mor till mitt andra barn - barnet jag var irriterad på enbart för att han existerade och var ivägen för relationen jag ville bygga med mitt första barn. De som tryckt på dessa knappar, som velat nöta ner mig mer än jag redan var nednött har verkligen slitit ut mig mentalt. Jag har valt att inte lägga mycket fokus på dessa människor (kvinnor) heller för jag vet att de har fel i sak. Jag vet att jag är den bästa mamman som finns för just mina barn oavsett mina tillkortakommanden, eller just på grund av dem. Men det har ändå tärt att dömas så - uppenbart också av människor i vår närhet via bloggen.
 
Jag behöver sluta skriva dels på grund av dessa människor. Dels på grund av att mina barn blir större och förtjänar privatliv (också det har upprört - som att människor trott att jag inte haft en medveten plan i mitt skrivande) men också dels för att jag vill ha tillbaka mer av mitt privatliv. Det är skrämmande många som tror att de känner mig och oss genom min blogg... Det är faktiskt obehagligt på riktigt, så som att jag inte medvetet valt att dela enbart bitar. Små, små, små, små bitar av mig, mina barn och mitt liv. Nej, ingen av er känner mig eller mina barn men det är flera av er jag så gärna vill lära känna och vill berätta mer för!
 
 
 
En mycket gammal bild (hur nu en bild på en nuvarande två- och treåring kan vara mycket gammal?).
 
Jag vill tacka er för dessa år och denna tid. För all input, för alla idéer och för all pepp. När jag gravid med min tvåa gråtandes satt här och skrev i min tidigare blogg och ni hejade, peppade och sände mig tankar - ovärderligt. Jag kommer aldrig kunna förklara för er hur ni förändrat mig och oss och vilken gåva ni gett mina barn i att hjälpa deras mamma få rätsida på allt som snurrat. Jag vill tacka för alla mail med era livshistorier, med era tack för att jag bara skriver... Det har verkligen tagit udden av allt det onda som också kommenterats och mailats parallellt. Saker jag valt att inte fokusera på men som ändå tagit av min energi.
 
Jag är helt säker på att jag aldrig varit där jag är idag (lycklig, lugn och självsäker i mitt föräldraskap) utan er... Så återigen tack, tusen, tusen tack.
 
/My
Paulina Edman

Neej va tråkigt! Men jag förstår dig. All lycka till er nu!! :D

Natalia

Tack själv!

Anonym

Saknar dina inlägg - men sånt är livet😃 Tack för att du delat med dig!