"Nej det är en pojke som gillar rosa och hjärtan"

Jag drog armen ur led på tvåan häromdagen. Jag skulle ta på honom en vante och höll i hans underarm medan jag flyttade upp ärmen på overallen - *klick* och så var armen ur led. Han lite ledsen men mest arg över att inte få gå ut. Jag extremt ledsen. Det är tredje gången hans arm går ur led, andra med bara mig hemma.

Saken är ju den att jag uttalat hot gentemot mina barn. Att lämna dem, att vilja slå dem och liknande saker. För det är så jag i frustration känt, och kan känna. Det finns dokumenterat hos BUP. Det är journaler vem som helst med tillgång till barnens personnummer och det aktuella journalsystemet kan läsa. Saken i sig oroar mig inte, jag har aldrig och kommer aldrig att skada mina barn. Det jag sagt till BUP, här i bloggen, till vänner och familj angående mina barn är saker jag aldrig säger inför dem. Inför barnen biter jag ihop. Visst sjutton beter jag mig illa ibland - skriker åt dem, hotar dem med att inte få godis/dricka/se film/gå ut osv osv men aldrig aldrig någonsin har jag eller kommer jag att uttala mig så att jag pratar illa om deras existens inför dem. Inte heller kommer jag att fysiskt ge mig på dem. De spärrarna sitter kvar och har inte dessa passerat ännu med tanke på hur jag mått så kommer det aldrig att ske. Det är ett av glädjeämnena i att ha gått igenom det jag gått igenom, att jag vet det. Men. Hans tredje gång med armen ur led. Jag hade inte alls blivit förvånad om frågor hade ställts... Men tydligen är det vanligt med barn där armen en gång gått ur led, alltså att den lossnar lite hipp som happ senare. Det gjorde uppenbarligen inte ens ont. Tvåan konstaterade mest att han "tappat armen igen", inget mer med det. Jag kände det hända, hade jag inte gjort det hade jag inte fattat för jag tog inte ens i. Jag hade precis tagit på hans bror vantarna på exakt samma sätt.


Jag försökte själv reponera den. Sjukhuset har ju visat hur jag ska göra och jag har tittat på en instruktionsvideo men jag fick inte till det och tvåan blev ledsen på mig. Så vi packade in oss i bilen igen och fick köra den 40 minutrarna till Astrid Lindgrens sjukhus. SÅ SJUKT MYCKET FOLK! Helt galet. Hela Stockholm måste ha behövt akutvård just då. Som tur var kunde sjuksköterskan i triaget reponera hans armbåge ganska direkt och mindre än en minut senare använde han armen som vanligt igen och vi fick smita före x antal människor för en träff med läkare och sedan hemåt igen. Jag hade åkt hem då oavsett läkarträff eller ej, det finns även en fördel med att det är hans tredje gång - jag vet vad det är och att det är bra direkt efter att leden är på plats igen. Läkaren lyckades på konststycket att fråga ettan om han var tvåans storasyster. Ettan hade sin älskade tröja med hjärtan på... Jag blir så ledsen för sådana saker, sådana människor, kommer göra att han en dag inte längre vill ha på sig sin favoritfärg och sin favoritform. Idag vet han inte vad en syster är, han vet inte vad en flicka är eller vad en "hon" är. Han är bara ettan när han beskriver sig själv. Och mamma är mamma och pappa är pappa. Inget mer med det liksom. Läkaren bad tusen gånger om ursäkt - vilket gör det värre. Då förstår ju ettan än mer att detta med den rosa tröjan med hjärtan på är nåt speciellt, nåt fult kanske. Nåt att skämmas för. Dagen han förstår närmar sig förmodligen med stormsteg i och med inskolningens närmande. Människor som inte förstår att en färg är en färg och inget mer har ju en tendens att också lära sina barn att vissa färger och beteenden bara tillhör vissa kön... Och sådana barn lär ut vidare, till sina "vänner". Och "vännerna" går hem och lägger bort sin rosa tröja med hjärtan på och använder den aldrig mer.

/My 
Anonym

Vårt lilla barn har börjat skrika "aj, aj" när det är något hon inte vill. Som att sätta sig i vagnen. Detta sker trots att det absolut inte händer något som kan framkalla smärta och ibland ropas det till och med utan någon som helst kroppskontakt. Jag ryggar instinktivt och skäms som en hund de gånger det hänt bland folk. Jag vill såklar inte att någon tror att jag behandlar mitt barn våldsamt!