Matbordet

Vi har inga regler kring matbordet, ja annat än att man inte spottar mat eller kastar mat. Man äter om och vad man vill (men vi serverar bara det vi serverar) och man får gå och komma och gå och komma bäst man vill. Vi har medvetet prioriterat att matsituationen ska vara glad och enkel - exakt som sovsituationen. Den är också regelfri, förutom att man inte sparkas och skriker när andra ska sova.

"Jag kan äta klart i soffan och titta på Bamse"


Och så tog han sin tallrik och gick. Och det stämmer ju, det kan han faktiskt. Han är tre år gammal nu så en regel till är tillagd till matsituationen - går man från bordet (om det inte handlar om att man måste på toa eller göra nåt annat som faktiskt kan vara viktigt) så är man klar. Då tar vi bort från bordet. Ettan har en tid sprungit från och till ganska mycket, vilket stressar mig och oroar tvåan. Så igår pratade vi om det, och idag.

Jag: "Jag tycker inte att det är okej att du springer fram och tillbaka till bordet längre. Det gör tvåan orolig och mamma får inte riktigt lugn och ro när mamma äter. När du går från bordet kommer mamma och pappa att börja ta bort din tallrik, går du är du klar. Okej?"

Ettan: "Men jag tycker att det är okej mamma. Jag vill springa!"

Jag: "Jag vet att du vill springa och jag förstår att du tycker att det är okej. Det är ju roligt att springa, det tycker mamma också! Du får springa, det är okej. När du ätit klart."

Ettan: "När jag går är jag klar?"

Jag: "Ja precis. Om du går från bordet så kommer mamma och pappa ta bort din tallrik. Nu börjar vi sitta kvar till vi ätit klart. Men behöver du kissa eller bajsa så får du såklart gå."

Ettan: "Okej. Då tar jag med tallriken. Jag kan äta klart i soffan och titta på Bamse."

Spontant ville jag stoppa honom men min instinkt sa att det var bäst att bara låta honom gå. Vi äter framför TV ibland, det är inget konstigt här och jag väljer noga mina strider kring just mat och sömn. Om han sitter stilla vid matbordet och äter är det en vinst, vill han då ibland eller varenda gång ta med sin tallrik till soffan och äta är det också en vinst. Om man ska se det som vinst eller förlust. Han äter, vi andra får ro... Det var ro jag ville ha, det är ro jag får. Så han åt klart vid TV'n, vi andra satt vid matbordet. Självklart får tvåan också äta vid TV'n om han då vill men han bad inte om det, och vi föreslog det inte.

Vi har aldrig sett det som speciellt produktivt att ha diskussioner om hur och vart man ska sitta, eller hur mycket eller lite man ska äta. Eller vad man ska smaka på och vad man ska äta. Det hade förstört matsituationen för oss alla och knappast gjort våra barn mer vänligt inställda till att äta. Men nu är han så pass gammal att han förstår en önskan om att sitta stilla, sedan vart han sitter är fortfarande irrelevant. Den diskussionen kan vi ta en annan gång, om den känns nödvändig. Han är tre år gammal. Han hinner lära sig massor om hur vi andra önskar att han ska bete sig, så småningom. Små steg gällande det viktiga.

/My
Astrid

Vi kör ganska lika men måste tyvärr ha koll på matintaget. Ungen struntar gärna i mat men är sen hungrig och det funkar liksom inte. Däremot så försöker vi undvika tjat och hot, vi tävlar i oss makaroner eller köttbullar istället ;) Blir lite hetsigt men kul och hon äter i alla fall :D