Familjetid


Solen sken igår så vi valde att gå ut och vara ute i timmar. Vi packade vagnar, klädde barnen för de plusgrader men vind som var och drog ut. Exakt då gick solen i moln och när barnen väl gav upp och vi vände hemåt kom solen fram igen...


Oavsett solsken eller ej så var det mysigt att bara vara vi. Ofta, eftersom vi inte är lediga mycket tillsammans, lyckas vi alltid planera in en massa skit att göra just de dagarna. Handla, köra sopor, gå igenom nåt, städa, tvätta bil osv osv. Det där vuxengörat som kanske inte riktigt blir fantastiskt bra gjort när man har barn hemma och är ensam med dessa. Men idag fick det bli lekparkstid. Vi passade på att gå in på den förskola barnen eventuellt börjar på i höst.



Barnen siktade genast in sig på sina intressen just nu väl där, tanka saker, tvätta saker och köra buss. Jag ser framför mig hur mina fria och fritänkande individer som direkt ska åka i högsta rutschkanan och klättra på det svåraste stället hämmas av att börja förskola. Hur de inte längre får göra själva och tänka själva utan ska rättas in i led och följa strömmen. Fan det gör mig deppig faktiskt. Det är helt sjukt att en ska behöva tänka att det är "nyttigt" för barn att lära sig göra som alla andra. Vad är nyttan med det? Vi står tillbaka i väntan på att våra barn ber om hjälp. Pedagogerna i vår lekpark plockar ner barn som försöker och säger "du kan inte" och "du är för liten". Hur kommer man undan sån skit? Hur blir det med mina barns självkänsla när jag inte är där för att skydda den och boosta dem? Jag vet att vårt sätt att vara föräldrar skiljer sig från normen, annars hade inte varenda människa vi mött (utom gudsyrrans föräldrar) satt kaffet i halsen för att mina barn gick i trappa före ett års ålder, och liknande saker. Jag ser framför mig när ettan som är van vid att ta en frukt när han vill ha en frukt stampar in i nåt kök, tar sig ett äpple och sedan blir tillsagd att han minsann inte får äta äpple nu för det är inte fruktstund än! Usch... Men barnen var positiva! Där fanns massa saker de gillar att leka med! De har ju ingen aning om att de ska kuvas nu (nej, alla delar med en inskolning känns inte positivt).



Det var längesedan vi var ute så många timmar tillsammans. Denna vinter har mina barn helst varit inne eller högst varit ute 30-60 minuter innan de velat gå in, vilket egentligen är ganska rimligt för en tre- och tvååring i tid. Först sörjde jag att snön som tagit sådan tid på sig att komma snabbt försvann men idag såg jag nöjet med att den ändå är borta. Barnen var mycket mer positiva till en längre utevistelse och de få plusgrader som var gjorde bra skillnad för tiden vi var ute.

Idag kör vi vidare med öppna förskolan, utetid och bara en dag med fikastund kvar - tvåans födelsedag på torsdag!

/My
Astrid

När vi väl gick ut så kom det regnblandat snö eller nån sån skit, hahahhaha. Och ja, vi gör också en massa annat när vi äntligen egentligen kan hänga tillsammans..

Jag förstår din oro, för jag var lika ledsen och orolig när K började fsk. Ja, till viss del är det befogat - det ÄR ju en miljö där allt ska snurra på med många barn samtidigt. MEN, med bra personal som VILL bemöta barnen som individer så upplever jag att det blir rätt bra ändå. Mitt problem är mer andra föräldrar och saker de lär sina barn. Men det måste man väl lära sig hantera redan nu innan skolan drar igång...

Svårast har jag tyckt själva inskolningen är. Då har de lite idéer om vad som passar dem/verksamheten och som nyinskolad förälder tyckte jag att det var svårt att hänga med. Vi hade tredagars vilket passade bra. Jag tog de två första dagarna och maken var med på den tredje samt de två dagar som hon skulle lämnas mer själv. Då kunde vi hjälpa varandra lite och prata med K båda två.

Jag hoppas verkligen att ni får en jättebra fsk-start! Det är ett stort steg för hela er familj och blir ju en jätteförändring av vardagen för alla.