Ordentligt adjö

Så har det gått en tid sedan jag slutade skriva och jag ska helt ärligt berätta att det är enormt skönt, men också sorgligt. Det är bitterljuvt helt enkelt. Jag har ju skrivit i 2,5 år om det här med att det sket sig med mitt moderskap från start, om mina ambitioner och mitt kämpande för att göra nåt bra av det som inte automatiskt blev fantastiskt och om hur vi valt ett annat sätt att leva livet på än normen, att bara sluta känns ju såklart märkligt. Jag har så mycket kvar som jag ändå funderar över och saken är ju den att ni, ni som läst och kommenterat, hjälpt mig mer än ni förstår.
 
Det sköna i att sluta är att jag kan slappna av på ett annat sätt. Saken är ju den att jag genom att skriva om saker som uppenbart provocerar (att inte skola in, att föredra amning, att bära, om mina känslor gentemot barnen ibland, att vara lyhörd och att inte vara auktoritär) så har jag haft en öppen kanal in för människor att kritisera mig, vilket människor också gjort. Jag vet inte hur många som med sitt egna dåliga samvete till grund (ser ingen annan förklaring till fenomenet) utmålat mig till någon som vill påvisa mig vara duktig. Att jag är en duktig mamma som har barnen hemma och som ammar länge. Att jag klappar mig själv på bröstet och vill markera för alla andra att gör man inte som jag gjort så är man sämre, tredje sortens förälder. Och så vidare. Och hur det än är så har sånt gjort ont att behöva läsa. Jag har valt att inte alls försvara mig, eller publicera sådana kommentarer - det ger inget. Jag kan inte laga andras känslor (och har heller aldrig haft behov av att försvara mig gentemot sådant för dessa människor är bara ute efter att såra och/eller döva sitt samvete) men jag har många gånger tvivlat på mitt sätt att uttrycka mig i skrift så till den grad att jag dragit på mig paranoida tendenser, kanske jag även missförstås så grovt i tal? Kanske människor verkligen har den uppfattningen om mig överallt jag går, så fort jag öppnar munnen? För MIN tanke om mig är allt annat än att jag är duktig. Någon översittare är inte vad jag önskar vara och har heller aldrig varit min mening att vara. Dessa känslor har redan nu, trots att det gått kort tid, minskat i mängd och jag tror att jag med tiden inte kommer att behöva ha dem alls.
 
Vidare har människor gett sig på min intelligens, min förståelse för det priviligie det är att kunna vara hemma med barnen och ändå resa, ha en bil och ja... Vad annat nu människor skrivit. Detta trots att jag gång på gång markerat i mina texter att jag vet det. Jag är inte dum men jag tänker ändå inte mörka att vi absolut gör avkall på saker i våra liv just för att kunna ha barnen hemma länge - det är inte en walk in the park trots alla våra privligier och jag vet att fler skulle kunna välja att göra som oss om intresset fanns. Vi är inga miljonärer, men vi har absolut haft tur. Och utlandsresan, jag vet inte varför jag ska behöva gå igenom min privatekonomi med främligar men, den bjöds vi på. 14 dagar i Thailand, inte ett öre betalade vi. Och jag är tacksam. Lika tacksam för det som för att vi får ha och har valt att ta tiden med våra barn, den är kort och snart slut.
 
Det som tagit hårdast genom allt detta är kommentarerna om att jag inte borde få vara mamma... Jag har varje dag sedan min etta föddes ifrågasatt varför jag har fått honom, för jag förtjänar inte honom. Jag förtjänar inget av mina barn. Detta på grund av de onda tankar jag haft och kan ha, detta för att jag hatade min etta, jag ville inte ta i honom och jag ångrade honom. Det finns ingen annan sorg i mitt liv större än min start som mor till mitt första barn, nästa sorg är min start som mor till mitt andra barn - barnet jag var irriterad på enbart för att han existerade och var ivägen för relationen jag ville bygga med mitt första barn. De som tryckt på dessa knappar, som velat nöta ner mig mer än jag redan var nednött har verkligen slitit ut mig mentalt. Jag har valt att inte lägga mycket fokus på dessa människor (kvinnor) heller för jag vet att de har fel i sak. Jag vet att jag är den bästa mamman som finns för just mina barn oavsett mina tillkortakommanden, eller just på grund av dem. Men det har ändå tärt att dömas så - uppenbart också av människor i vår närhet via bloggen.
 
Jag behöver sluta skriva dels på grund av dessa människor. Dels på grund av att mina barn blir större och förtjänar privatliv (också det har upprört - som att människor trott att jag inte haft en medveten plan i mitt skrivande) men också dels för att jag vill ha tillbaka mer av mitt privatliv. Det är skrämmande många som tror att de känner mig och oss genom min blogg... Det är faktiskt obehagligt på riktigt, så som att jag inte medvetet valt att dela enbart bitar. Små, små, små, små bitar av mig, mina barn och mitt liv. Nej, ingen av er känner mig eller mina barn men det är flera av er jag så gärna vill lära känna och vill berätta mer för!
 
 
 
En mycket gammal bild (hur nu en bild på en nuvarande två- och treåring kan vara mycket gammal?).
 
Jag vill tacka er för dessa år och denna tid. För all input, för alla idéer och för all pepp. När jag gravid med min tvåa gråtandes satt här och skrev i min tidigare blogg och ni hejade, peppade och sände mig tankar - ovärderligt. Jag kommer aldrig kunna förklara för er hur ni förändrat mig och oss och vilken gåva ni gett mina barn i att hjälpa deras mamma få rätsida på allt som snurrat. Jag vill tacka för alla mail med era livshistorier, med era tack för att jag bara skriver... Det har verkligen tagit udden av allt det onda som också kommenterats och mailats parallellt. Saker jag valt att inte fokusera på men som ändå tagit av min energi.
 
Jag är helt säker på att jag aldrig varit där jag är idag (lycklig, lugn och självsäker i mitt föräldraskap) utan er... Så återigen tack, tusen, tusen tack.
 
/My

Snipp snapp snut. Så var sagan slut.

22:39 ikväll fyller han två år på utsidan av min kropp, min älskade olycka. Barnet som driver mig till vansinne.
 
Han är viljestark, social och skvatt galen. Han är barnet som aldrig lär av sina misstag och som vinner guld i envishet i alla grenar på denna planet. Han som förväxlat att kissa med att bajsa och numera vägar blöja trots att han inte alls klarar av att gå till toaletten eller pottan vid behov.
 
 
Öppnar paket.
 
Han är också den som ändrat ganska mycket. Han visade oss en annan sida av att ha fått barn. När han kom var det liksom inte ett trauma som då ettan kom, ingen var deprimerad och ingen skrek i flera timmar varje dag. Det var lugnt, på nåt sätt. Det var inte kärlek direkt men absolut nåt helt annat än den tomhet och det hat som existerade när ettan föddes. Utan tvåan hade jag aldrig förstått att det faktiskt kan vara lugnt att få hem en bebis. Jag är glad att han kom till oss och visade oss det. Vi hade aldrig skaffat fler barn...
 
Han fyller två år. Ettan är tre år. Mamman ligger med buksmärtor efter varje måltid, innan varje måltid och hela tiden. Pappan roar de gäster vi har. Livet liksom rullar på... Det finns inte så mycket mer att skriva om. Att ha barn kan verkligen suga. Att ha barn kan verkligen vara helt fantastiskt. Den där småbarnsbubblan är över för oss. Vi går vidare i livet och gör idag mer saker än bara är mamma och pappa. Vi jobbar, vi tränar, vi träffar vänner och vi träffar varandra. Det blev som vi tänkte där - två år hästgöra och sedan lite mer glädje i livet. För nej, det har inte direkt varit enbart glädje hittills. Det är inte rosa moln och fluff att skaffa barn alltid...
 
Tusen tack för er tid.
 
Jag heter Pseudomamman på Instagram. Meddela gärna vilka ni är om ni frågar efter att följa, jag godkänner inte "främlingar".
 
/My
 

Matbordet

Vi har inga regler kring matbordet, ja annat än att man inte spottar mat eller kastar mat. Man äter om och vad man vill (men vi serverar bara det vi serverar) och man får gå och komma och gå och komma bäst man vill. Vi har medvetet prioriterat att matsituationen ska vara glad och enkel - exakt som sovsituationen. Den är också regelfri, förutom att man inte sparkas och skriker när andra ska sova.

"Jag kan äta klart i soffan och titta på Bamse"


Och så tog han sin tallrik och gick. Och det stämmer ju, det kan han faktiskt. Han är tre år gammal nu så en regel till är tillagd till matsituationen - går man från bordet (om det inte handlar om att man måste på toa eller göra nåt annat som faktiskt kan vara viktigt) så är man klar. Då tar vi bort från bordet. Ettan har en tid sprungit från och till ganska mycket, vilket stressar mig och oroar tvåan. Så igår pratade vi om det, och idag.

Jag: "Jag tycker inte att det är okej att du springer fram och tillbaka till bordet längre. Det gör tvåan orolig och mamma får inte riktigt lugn och ro när mamma äter. När du går från bordet kommer mamma och pappa att börja ta bort din tallrik, går du är du klar. Okej?"

Ettan: "Men jag tycker att det är okej mamma. Jag vill springa!"

Jag: "Jag vet att du vill springa och jag förstår att du tycker att det är okej. Det är ju roligt att springa, det tycker mamma också! Du får springa, det är okej. När du ätit klart."

Ettan: "När jag går är jag klar?"

Jag: "Ja precis. Om du går från bordet så kommer mamma och pappa ta bort din tallrik. Nu börjar vi sitta kvar till vi ätit klart. Men behöver du kissa eller bajsa så får du såklart gå."

Ettan: "Okej. Då tar jag med tallriken. Jag kan äta klart i soffan och titta på Bamse."

Spontant ville jag stoppa honom men min instinkt sa att det var bäst att bara låta honom gå. Vi äter framför TV ibland, det är inget konstigt här och jag väljer noga mina strider kring just mat och sömn. Om han sitter stilla vid matbordet och äter är det en vinst, vill han då ibland eller varenda gång ta med sin tallrik till soffan och äta är det också en vinst. Om man ska se det som vinst eller förlust. Han äter, vi andra får ro... Det var ro jag ville ha, det är ro jag får. Så han åt klart vid TV'n, vi andra satt vid matbordet. Självklart får tvåan också äta vid TV'n om han då vill men han bad inte om det, och vi föreslog det inte.

Vi har aldrig sett det som speciellt produktivt att ha diskussioner om hur och vart man ska sitta, eller hur mycket eller lite man ska äta. Eller vad man ska smaka på och vad man ska äta. Det hade förstört matsituationen för oss alla och knappast gjort våra barn mer vänligt inställda till att äta. Men nu är han så pass gammal att han förstår en önskan om att sitta stilla, sedan vart han sitter är fortfarande irrelevant. Den diskussionen kan vi ta en annan gång, om den känns nödvändig. Han är tre år gammal. Han hinner lära sig massor om hur vi andra önskar att han ska bete sig, så småningom. Små steg gällande det viktiga.

/My