Familjen XX-XX

Det har dykt upp lite frågor om oss. Om min sambo och om ettan och tvåan och lilla mig. Så jag svarar:

Skribenten:

- Ålder: 30 (född -85)
- Yrke: Mammaledig/Student/Jobb (Jag är sjuksköterska med stort intresse för beteendevetenskap, genus, psykologi, barn, utveckling, anknytning och utbildar mig numer också till Distriktssköterska. Senare väntar mer studier.) Jobbar lite på sambons jobb.
- Politiska färger: Ja alltså. Jag verkar vara klart röd i min människosyn men enormt blå ut ett barnperspektiv. Vad blir det?
- Intressen: Förut var jag aktiv i samhällsdebatter och läste en hel del böcker om både det ena och det andra. Idag är inte intressen riktigt nåt jag hinner med... Men kanske sen? Suget börjar i alla fall komma. Jag verkar också vara intresserad av plantering och trädgård, renovering och design. Men det är mest inombords än så länge.
- Födelseort: Lycksele
- Bor: I Stockholms skärgård, på en stor ö med landanknytning via vägar.
- Tro: Ingen andlig sådan. Jag har en tro på individer men börjar klart tappa tron på mänskligheten efter all skit som sprids på sociala medier.

Sambon:

- Ålder: 31 (född -84)
- Yrke: Inom Handels, matbutik.
- Politiska färger: Helt ointresserad. Han håller på Hammarby!
- Intressen: Sportar sedan barnsben. Innebandy och fotboll. Inte heller han hinner dock med speciellt mycket annat än livet just nu.
- Födelseort: Stockholm, han bor tillsammans med mig och sina barn så nästa punkt känns överflödig.
- Tro: Inget han funderar på andligt. Han lever livet här och nu. Önskar jag vore mer som honom!

Ettan:

Ettan är 2,5 år (fyller tre år i januari). Känslig, varm, orolig, busig och glad krabat. Han är svår att inte bli glad av. Stark. En så kallad HNB (High- Need Baby), går att googla.

Tvåan:

Tvåan är 1,5 år (fyller två år i februari). Det är en spelevink. Han skiter i allt, är inte ett dugg orolig eller ängslig utan snarare otänkt och oberäknelig. Han är barnet en hittar svingande i gardinerna på fina tillställningar... Alltid blåslagen. En otroligt kramig närhetssökande indvid, hud mot hud trivs han bäst.

Båda barnen är födda i Stockholm. Båda barnen uppfostras enligt teorin att de vet bäst själva om saker som gäller dem.

/My

En perfekt morsas liv

Eftersom jag är lite påläst och gärna samtalar om det jag läst, vad jag tror på samt inte skolat in ännu vill människor gärna måla bilden av mig som en uppstoppad prettomorsa. Jag vill dock bara lära mig mer och är fascinerad av att jag trots allt jag vet ändå gör så jäkla många fel.

Här är ett axplock:

Jag hotade mina barn med att lämna dem hemma om de inte lyssnade på mig. De lyssnade inte. Jag satte mig i bilen och åkte... Mina barn? Grät hysteriskt. Lyssnar de mer idag? Nej. Men de lärde sig i alla fall att deras morsa är galen för, det är ett ganska korkat hot. Jag kan ju knappast fullfölja det...

Jag skulle lyfta in ettan sådär hotfullt som bara jag kan (tror jag) för att han envisades med att bara knuffa på sin bror. Jag reser mig upp, snubblar och knuffar min etta med alla mina kilon bra fler än hans rakt in i en trappa. Han har ett enormt blåmärke i pannan och kastade sig gråtandes in i sin fars famn med orden "mamma knuffade mig"... Okej. Jag snubblade men om jag inte varit så förbannad hade jag förmodligen inte rört mig på sådant sätt som gjorde att jag snubblade. Vem vet? Bra kändes det i alla fall inte.

Jag blev irriterad på tvåans gnällande, slet tag i honom sådär hårdhänt som bara jag kan (tror jag) och inser försent att hans fot sitter fast under soffan. "Mamma illa mig" är en av hans första treordsmeningar...

Mitt äldsta barn säger saker som; "Ska du slå mig då mamma?" och "Tänker du knuffa mig nu?" för att jag mumlat, i ilskan, att jag känner för att slå (inte honom men han har tolkat det så) och att han borde få en knuff tillbaka (av sin bror men han har tolkat det som att jag ska knuffa).

Jag har stängt in dem i varsitt rum för att de vägrat sluta busa istället för att sova. Båda somnade till slut i min närvaro men... Nja. Känslan var sådär.

Jag skriker åt dem och mutar dem. En dag var ettan ledsen väldigt mycket och behövde en glass (många gånger) för att vila i soffan. Eh... Ätstörningar in the making?


Den här sommaren, om än den varit fantastiskt rolig tillsammans med mina två monster, har tärt en del. Ettan har blivit smartare och tvåan snabbare. Ettan som argumenterar för sig, ifrågasätter och säger ifrån. Tvåan som ta mig fasiken aldrig klarar av att gå åt samma håll som oss andra... Generellt fungerar det ganska bra men jag tror att alla som har eller har haft en snart treåring/treåring kan relatera, i alla fall några (hoppas jag). Ofta hinner vi i alla fall vara vakna i 10 minuter innan första livskrisen sker... Och sedan krisar det all day long. Så tvåan på det... Tvåan som på sista tiden inte klarar av att jag går två meter, i och för sig kan jag ju ha bäddat för det själv då jag startade bilen och åkte men ändå. En fas? Är bara 12 månader sedan jag hade en 1,5-åring men jag minns inte. Måste se tillbaka i arkiven.

Hursom. Det är inte lätt att vara förälder hur pretto och påläst en än är.


Men kharma is a bitch. En stund efter att ha snubbelknuffat mitt barn med huvudet före in i en trappa fångade jag en glasskiva med läppen. 

Jag tar det som ett straff för all skit jag utsatt mina barn för senaste halvåret. Magsmärtan jag hade i våras tar jag som straff för allt jag utsatt dem för sedan de föddes...

Låter rimligt.

/My

Vetemjölsfritt

Ja. Jag mår bättre, är piggare, kroppen är mindre smärtpåverkad och jag sover bättre. Magen sköter sig mycket finare och jag är överlag mer tillfreds men... Fy fan vad tråkigt. Bönpasta är inte som vanlig pasta, fröbröd är inte som en rostad macka och våfflor utan vetemjöl är inte som våfflor.

Jag upplever att jag hamnar på många LCHF-sidor då jag söker recept och substitut för det jag är sugen på men utan vetemjöl. Igår fick jag för mig att vi skulle äta våfflor till lunch så jag tinade lite bär och vispade lite grädde och gjorde smet enligt recept utan vetemjöl.


Jao. Våfflor blev det ju... Men de är mjuka och inte frasiga och de smakar ingenting jämfört med våfflor som smakar... Ja, våfflor. Två gjorde mig i och för sig PROPPmätt och barnen orkade bara en var, normalt äter väl jag fyra-fem och barnen minst två var. Ägg, mandelmjöl, fiberhusk och grädde verkar mätta mer än vetemjöl i alla fall. Märker samma symtom på fler rätter jag råkat ut för i mitt "nya" liv.

Varför skulle detta drabba mig? Jag som ÄLSKAR vetemjöl!! När jag är mer säker på min sak och känner igen mina symtom ska jag försöka mig på såna där andra sorters mjöl utan vete. Roligare än såhär måste det bli, ärligt. En ska faktiskt leva också.

/My